Det drar ihop sig till årets stora äggkalas. För inte så många år sedan kunde denna högtid sätta skräck i vilken hugad påskfirare som helst. Att äta ägg var länge förenat med livsfara. Innanför det oskyldigt vita skalet lurade en obestämbar mängd elände i form av kolesterol som hotade befläcka våra kroppar inifrån. Det var bara de ignoranta och de med drag av dödsförakt som dristade sig till att knäcka mer än ett under påskmiddagen. Ångesten infann sig inte efter de tre snapsarna men efter tre löskokta fanns det väl ingen som inte oroade sig över morgondagen.
Idag har äggskräcken förbytts i fullkomlig äggeufori eftersom det farliga kolesterolet inte längre förknippas med dessa framvärpta proteinkällor. Inte lika mycket i alla fall.
Hönorna krystar ikapp i sina reden och förmår nätt och jämt möta efterfrågan hos alla oss konsumenter innan det är dags för dem att gå i pension.
Det är ju lite som med oss kvinnor. Bara med den lilla skillnaden att det inte finns lika mycket efterfrågan. På våra ägg då alltså. Det är ju som bekant bara ett fåtal av alla dem vi släpper ifrån oss under en livstid som faktiskt kommer till användning. Så är det alltså inte för Agda och hennes medsystrar. För dem kommer själva andemeningen med reproduktionen på skam redan i sin linda så att säga.
Hur som helst – påsken är ju inte bara ägg. Inte bara sådana ägg i alla fall. Det värps ju i påsktider färgglada godisägg i både koja och slott. Den sorten brukar ha ett innehåll som kanske inte alltid förknippas med lekamlig vinning om vi nu inte pratar omfång eller extrakilon förstås.
Hur gör man då, i dessa tider, när allt som är sött är av ondo och barnen förväntar sig påskägg till brädden fyllda med skumharar och chokladkycklingar? Vi vill ju våra små väl – finns det något ”lagom” som inte är en trist kompromiss i det här fallet?
Jag läser på nätet om en familj där man löst problemet genom att fylla äggen med nötter och frukt och barnen blir ”såååå glada och nöjda” eftersom de aldrig har smakat en endaste liten seg råtta i hela sitt liv. Och det är ju jättebra. För dem.
Jag är säkert en jättedum (för att inte säga livsfarlig) mamma som står vid lösgodisavdelningen i butiken och fyller påsen med skopa efter skopa med både sött, salt och e-nummer. Men jag gör det ju för att jag vet att jag själv inte skulle ha blivit särskilt glatt överraskad av att få ett ägg fyllt med ett ordinärt mellanmål. Och det är ju det som är syftet, eller hur? Att barnen ska bli glada och överraskade?
Det slår mig mitt i ett spadtag bland gelébönorna att det kanske inte är själva godiset som är problemet. Det är förstås mängden. I min egen barndom fick man enkronan som man fått till att köpa lördagsgodis att räcka till det man behövde. Jag och mina syskon fick, liksom de flesta andra, aldrig godis annat än på lördagarna och några skopor handlade det minsann inte om. Ett par Lonka, en supersalt, två sega tuttar och kanske en och annan colaflaska och så var kronan slut. Ibland fick man köpa en liten chokladkaka också men då fick man förstås dela. Påskäggen var välfyllda också på den tiden men de var aldrig av jumbomodell – jätteäggen var sällsynta och förbehållna några få utvalda.
Något har hänt sedan dess kan vi konstatera. Det är väl det där med tillgång och efterfrågan – finns det så handlar vi. Eller var det kanske tvärtom? Detta landar till slut, tillsammans med allt annat vi inte förstår, i högen med livets grundläggande frågeställningar. Hur var det nu, det där med hönan och ägget ...