Anhöriga och överlevande kämpar sig tillbaka till livet. Debatten om hotet från högerextremismen pågår fortfarande.
Åsa Petersen har tillbringat många somrar på likadana läger som Utöya. Helgen efter terrordåden skrev hon en text i Dagens Nyheter. Det kändes som om Breiviks illdåd hotade även hennes ungdoms trygghet.
Kuriren publicerar idag denna text på nytt. Som en påminnelse om hur ont det gjorde. Men även om att kärleken, i spåren av terrorn, visade sig vara starkare än hatet
Jag var ett ensamt barn.
Jag stammade, men förmådde ändå inte hålla tyst om mina åsikter. Jag höjde min röst på ett normbrytande vis som flickor inte skulle. Samtidigt var jag mycket känslig. Det gjorde mig lättsårad i barndomens stenhårda hierarkier.
I januari 1990, som 13-åring, gick jag med i SSU. Det hade jag längtat efter. Mina föräldrar hade berättat om vänskapen och kärleken de mötte i det socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Jag ville också ha den gemenskapen. Jag ville inte vara ensam längre. Jag ville vara bland andra unga som också tyckte saker om allt från världsfreden till skolmaten.
Sommaren 1991 åkte jag på SSU:s valläger i Säfsen tillsammans med min nyvunna SSU-vän Ulrika. Jag var 14, det var min första stora resa utan mina föräldrar.
Vi tog nattåget från Luleå till Dalarna. På perrongen stod nära och kära och vinkade av oss. Det pirrade i hela kroppen.
En natt var det spöregn. När Ulrika och jag vaknade hade vi tältduken alldeles ovanför näsorna. I taket hade det bildats en regnbassäng. Som vi frös! Allt i våra ryggsäckar var blött. Sovsäckarna fick torka på tältlinorna i den efterlängtade eftermiddagssolen.
På kvällarna samlades vi i lägrets ideellt drivna kafé. Där köpte vi hallonsoda och toast med enorma mängder smält ost. Någon hade med sig en gitarr. Vi sjöng arbetarrörelsens sånger. Jag älskade Sådan är kapitalismen för att den var rolig och En kungens man för att den var hemsk.
Politiska ungdomsförbund kritiseras ofta för att vara opolitiska. De beskylls för att försöka lura in unga människor i politiken med läger, discon och innebandy. Kritikerna förstår inte att politik är livet. Argument och värderingar utvecklas bäst om samtalet inte låses in i konferenslokaler utan får pågå i livets alla rum.
I SSU var det okej att diskutera politik var och när som helst. Det fanns alltid någon som var redo att hålla med, säga emot eller utveckla resonemanget. Det höjde min politiska medvetenhet.
På vallägret i Säfsen 1991 var jag bara ett barn. På vallägret i Luleå 1994 hade jag hunnit bli en ungdom. Tusentals SSU:are från hela landet kom för att fira en hel sommarvecka i min hemstad. Lägerinvigningen var ett av mitt livs dittills stoltaste ögonblick.
Jag bodde i husvagn på campingen med min bästis Ann, som jag hade träffat i SSU ett år tidigare. Vi är fortfarande bästa vänner, eller snarare har vi växt samman till systrar. Jag vet att vi kommer att vara förtrogna hela våra liv.
Lägernätterna tillbringade jag inte i husvagnen - utan på lägertidningens redaktion. Vid den här tidpunkten hade jag börjat få utlopp för min stora lust att skriva. De äldre SSU:arna hade sett min talang och gjort mig till skribent i ungdomsförbundets tidskrifter.
Lägertidningens redaktion var inte bara allvarlig, den var pretentiös. Vi skildrade lägrets missförhållanden (förmodligen att det inte fanns nog många bajamajor, jag minns inte så noga) och försökte starta drev mot lägerledningen.
Drevet misslyckades vi med, men jag fick min första upplevelse av journalistik. Eller åtminstone av något som hade ambitioner att vara journalistik.
Jag har aldrig tvekat på att SSU har lagt grunden för min yrkesbana. Som 19-åring skrev jag mina första ledare i Piteå-Tidningen, lika naiv som tvärsäker. Vid 22 kom jag till Aftonbladets ledarredaktion. Där blev jag blev kvar i tio år innan jag flyttade hem till Luleå och sadlade om till frilansjournalist.
SSU lärde mig att min röst var värd att lyssna på och mina texter värda att läsas. I SSU hade jag mina första redaktörer som lärde mig det professionella skrivandets hemligheter. De gav feedback som vore de chefer på kvällstidningar. Jag tuggade i mig kritiken, njöt av berömmet och sög i mig all kunskap jag kunde få.
På Luleålägrets sista kväll stod Jonas Gardell för underhållningen. Ann och jag satt precis framför scenen och höll varandra i händerna. Gardell framförde högröstat sitt normkritiska buskap medan han vred hela sin kropp i förunderliga grimaser. Vi skrattade och grät av rörelse. Jag hade aldrig hört något så roligt och viktigt.
På SSU-lägren fann jag min barndoms och ungdoms trygghet. Där kände jag mig fullkomligt trygg i en fjortisvärld som annars kunde te sig hotfull.
När jag skriver det här har det gått tre dagar sedan massakern på Utöya. Högerextremisten Anders Behring Breivik ville mörda en hel socialdemokratisk ungdomsgeneration och sköt alla han kunde.
Jag förmår inte handskas med det. Jag har ont i hela kroppen, jag somnar uppjagad och vaknar hålögd. Börjar läsa de överlevandes starka skildringar av helvetet på ön men måste sluta mitt i texterna. Det blir för svårt. Det är som om även min ungdoms trygghet, som grundlades i SSU, slås i spillror av Breiviks illdåd.
- För mig är Utöya mitt ungdomsparadis som i går blev förvandlat till ett helvete, sa Norges statsminister Jens Stoltenberg efter massakern.
Vi är många som delar hans känsla.
Samtidigt växer hoppet. De överlevande från Utöya berättar om otrolig sammanhållning och gemenskap i livets mest desperata och skräckslagna stund. De hjälpte varandra att gömma sig från terroristen. De simmade mot räddningen med varandra på ryggarna. Äldre räddade livet på yngre och yngre räddade livet på äldre.
På Twitter citeras den chilenska poeten Pablo Neruda om och om igen: "Ni kan döda alla våra rosor, men aldrig hindra våren."
De unga socialdemokrater som hamnade i våldets epicentrum på Utöya praktiserade solidaritet och människovärde även i ofattbar panik. Nu möts de av solidaritet från en hel värld. Kärleken har aldrig känts starkare. Anders Behring Breivik kunde inte slå sönder människors ansvar för varandra.
I SSU vann jag den självkänsla som har burit mig in i vuxenlivet och fortfarande får mig att våga vara i opposition. Där kände jag mitt människovärde på ett påtagligt vis och vågade börja tro på det.
Jag hade inte bara rätt att existera. Min existens var viktig för andra - precis som andra var viktiga för mig. Och världen, den skulle vi förändra tillsammans.
Fotnot: Texten har tidigare publicerats
i DN Söndag den 31 juli 2011.