I veckan har mycket av landets nyhetsrapportering handlat om händelserna på anrika internatskolan Lundsberg i Värmland. Två elever skadades vid en så kallad "nollningsprocedur".
Eleverna blev brända med ett strykjärn och nio andra elever misstänks för gärningarna.
Fruktansvärt. Givetvis.
Men inte första gången Lundsberg är i blåsväder på det sättet. Inte heller första gången nollningar sker. Det jag upplever som mest skrämmande är skolledningen och övriga elevers sätt att se på nollningen.
Initialt valde man från ledningshåll att benämna händelsen som "ett pojkstreck" eller "en olyckshändelse".
Personligen har jag svårt att se det som ett pojkstreck när man bränner någon med ett strykjärn. Oerhört svårt.
Däremot ska vi inte sitta här i Luleå och tro att det är ett överklassfenomen som bara äger rum på fina internatskolor. Absolut inte. Nollning, pennalism och mobbning förekommer i Norrbotten också. Närmare än man kan tro. Vi kanske ännu inte fått kännedom om så pass allvarliga incidenter som den här med strykjärnet.
Men nämn den skola där niorna inte "nollat" sjuorna på något sätt? Tror inte den skolan finns nämligen. Allt från att bli ritad i ansiktet med tuschpenna till att få skorna nedspolade i toaletten eller för den delen, huvudet spolat i toaletten.
Allt sådant förekommer – även i Norrbotten.
Och spåren de sätter hos de som blir utsatta är minst lika allvarliga som strykjärnet på Lundsberg. Här måste skolpersonal, föräldrar och andra vuxna sätta ner foten och ta avstånd. I bland kanske man som vuxen inte kan stoppa allt som sker, men att ta avstånd är nog så viktigt. Då har man talat om för omvärlden vad som är okej och vad som inte är okej.
Jag hoppas slippa höra benämningen "pojkstreck" eller "det är sånt som tjejer gör" när det i själva verket rör sig om mobbning eller i värsta fall – rena våldshandlingar.
Skolåret har precis börjat och om jag ändå nu får fortsätta önska så hoppas jag att alla skolbarn får gå till skolan utan klumpen i magen, oron och ångesten.
Vi säger så.