De har börjat komma nu. Det jag aldrig trodde. Mardrömmarna om att jag blir jagad av zombies. Om vi säger såhär, inledningsscen i 28 veckor senare har präglat mina månader efter premiären starkt. Scenen där Robert Carlyle kutar från den idylliska stugan, har panik i båten och säger "shit, shit, shit", rullar om och om igen i huvudet. Har alltid tyckt att zombieskrämseln är lam och fjantig (de finns ju inte). Men nu pratar jag gärna om lättbarikaderade lokaler och om hur viktigt det egentligen är att vara en snabb löpare med järnkondition. Försöker trösttänka att det i vår källare finns ett tryggt skyddsrum. En viktigt synpunkt är förstås då att det inte finns någon väg ut om de står utanför. Men enligt jag vet inte vad så dör zombies efter sex veckor och så länge bör man ju överleva i ett skyddsrum om det bara finns konserverad mat och dryck. När bergrummet på 400 kvm i Ånge utannonserades härom veckan fanns i alla fall två spekulanter. Om kvällarna händer det att jag ligger och tänker ut lämpliga handelslistor på proviant som klarar sig länge utan att tappa i smak (vita bönor och ris). Vattenreningstabletter är ett måste. Just ja, vi har inga stora vattendunkar. I samma veva börjar jag fundera på framtida kärnvapenattacker. Var finns bästa tillflyktsorten är mitt ständiga huvudbry när tankarna väl börjat spinna. Är det stugan i Gällivare - snabbt avfärdat, inget skyddrum och stugan ligger på en höjd. Positivt är i och för sig läget, norra Sverige kanske inte är lika attraktivt att bomba som huvudstaden även om större delen av landets kraftförsörjning kommer häruppifrån. Stugan utanför Harads? Fördelen där är den öppna spisen, nackdelen de stora fönstren som släpper in all radioaktiv strålning. Närhet till hästar om de inte redan dött är ett plus. De som lever ett så enkelt och ursprungligt liv som möjligt klarar en civilisationskrasch bäst. En ö torde vara bästa alternativet ur både zombie- och kärnvapenattacksynpunkt, främst för att komma undan zombiesarna (de kan inte simma enligt jag vet inte vad). Samtidigt, på en ö finns alltid alternativet att zombiesmittan på något sätt ändå kommer in och gör den trygga ön till en paniktillvaro. Ingen väg in, ingen väg ut. Att leva livet på en båt känns komplicerat. Rätt vad det är börjar land se ofarligt ut och plötsligt stiger man i land och fortsättningen kan vi. Jag borde kanske lägga ned zombie-bitandet på Facebook. Om du kommit på några svar i de här frågorna får du mer än gärna mejla mig: nina.svanberg@kuriren.com.
