Krönika: Nödrimmet - den desperates vän ...

Dan före dopparedan. Den stora finalen på julstöket. Innan helgstämningen kan infinna sig brukar det finnas en hel del att göra denna sista dag före julafton. Barnens förväntningar når sin absoluta pik allt medan skinkspadssvettiga och knäckkladdiga föräldrar förgäves försöker finna en vrå där de ostört kan förfärdiga de sista julklappsrimmen. I somliga familjer rimmas det aldrig på paketen. I alla fall inte på alla paket. Hos andra sätts det en ära i att komma med de absolut fyndigaste rimmen, de som går till julrimshistorien, så att säga. I min uppväxt var rimmen det stora gemensamma traumat kvällen före julafton. Var och en stängde vi in oss på respektive kammare och lade pannan i djupa veck. Ju senare timme, desto svårare led vi (en äkta poet är ju som bekant medveten om skapandets lidande) och rimmen blev allt mer krystade. Till och med tankarna, och senare på natten drömmarna, följde i versfotens spår. Och nödrimmet blev den desperates bäste vän. "En sådan här ser man inte ofta, Det är en jättefin ..", Dessvärre är det ju så, att julrim är en färskvara. De upphör att existera i samma ögonblick som pappret runt den omsorgsfullt inslagna presenten rivs itu. Förgänglighet är ordet. Klövarna bröt vattenytan Förgängligt är också mycket annat som hör julen till. Många och långa och för den delen i de flesta fall mödosamma, förberedelser, utmynnar i ett klimax som är över på några få timmar. I ett rasande tempo avlöser julaftonens traditionstyngda sysslor varandra. Ett pärlband av akter i ett välregisserat julspel på hemmaplan, om man så vill. Fram med skinka, köttbullar och prinskorvar i långa rader. Sill och lax har sin givna plats. I min barndom kokades det grisfötter minsann. Det var inte många som plockade åt sig av dessa i min familj. Det var jag och min far, vad jag kan minnas. Jag uppskattade faktiskt de geléindränkta, knotiga små bitarna ända till den dag då jag vuxit mig så pass lång att jag kunde skymta vad som tillreddes i största kokgrytan dagarna före jul. Där låg de och guppade. Klövarna bröt vattenytan och under ett gråaktigt skum skymtade både svinborst och lila köttstämpel. Kanske är jag bortskämd och överkänslig men faktum är att den synen framstod som allt annat än aptitlig för mig och efter denna dag håller jag mig till skinka, korv och sylta på julbordets charkuteriavdelning. Sak samma, kanske, men i dessa rätter är i alla fall ursprunget inte lika övertydligt. Nötter och Kalle Anka Så småningom, när julbordet är avklarat, sitter de allra flesta där, övermätta av alla julens gotter i ett soffhörn. Kanske tittar man, stillsamt rapande, på hur Karl-Bertil Jonsson förvandlar julen till något helt annat än det man just ägnat sig åt. Kanske en och annan funderar över alternativen. En utlandsresa, en annan sorts jul på någon ödslig plats dit ingen kommers eller julkorv av något slag når, eller kanske som volontär i ett soppkök. Man kan tycka vad man vill om julen, men alla har i alla fall något sätt att förhålla sig till Helgen med stort H. Det finns de som inte firar jul. Antingen för att de inte vill, eller för att de inte har någon att fira med, eller så för att de inte kan. Alla de som ser till att världen fortsätter att snurra, när 98 procent av befolkningen stänger in sig med nära och kära i kojor och slott för att inte komma ut igen på ett par, tre dagar. De som står i butiken när vi kommer för att handla mjölken vi glömde i julmustruset. De som håller handen på någon annans släkting eller vän medan den egna familjen där hemma knäcker nötter till Kalle Anka. Eller de som håller vägarna fria från drivande snö så att vi ska komma tryggt hem igen när vi är mätta och nöjda. Det är svårt att gå förbi För egen del kan jag faktiskt inte låta bli att dras med i julkarusellen. Jag gillar verkligen julen. Barndomen har satt sina outplånliga spår i mig, och numera kan jag helt enkelt inte värja mig. Med femårig dotter i tankarna är det en fröjd att handla julklappar, pynta granar och baka pepparkakor. Långa rader av guldglittriga pumlor och lackrött nipper finner jag väldigt svårt att gå förbi, när butikerna redan i oktober börjar duka upp godsakerna. Kanske är det klädsamt att smyga lite med att man handlat ny toppstjärna, eller en elektrisk och hysteriskt, i alla färger skimrande, adventsgran redan två månader före jul, men vad sjutton. Det är ju mysigt.