Krönika: Nilsén i New York / del 1

Det här är nämligen ?My Kind of Town? (som Frank Sinatra sjöng om Chicago). Jag trivs oavbrutet bra i den världsstad som åtminstone vissa turister fortfarande kallar för ?The Big Apple?. Jag har aldrig haft tråkigt ens en sekund här; jag har några av mina allra bästa minnen härifrån och när jag någon gång längre fram i livet drar den där vinstlotten som kommer att ge mig minst 48?50 miljoner kronor att leva vidare på ? då ska jag köpa mig en lägenhet här samt ett sommarhus någonstans i The Hamptons, ute på Long Island. Det senare allra helst så långt ut som bara möjligt är ? på Montauk Point, med Atlanten svallande i lagom närhet, vinden piskande och den attraktiva ödsligheten bredande ut sig så generöst som man bara (men inte fullt ut ändå) kan tänka sig. Det yppade sig nu en möjlighet att återigen ta sig till New York, för en veckas vistelse där. Så vi drog i väg då, en attackstyrka, med allehanda önskemål som dock utan vidare gick att moderera till samtligas belåtenhet. Och det kan försäkras: just den här tiden på året är den allra bästa att vistas i New York. Vädret varierar; från soligt och varmt till den närkontakt med de isvindar som slungar sig fram i de canyons som bildas mellan de avmätta skyskraporna. DET KAN VARA svårt att veta hur man ska klä sig för att vara beredd på det väder som erbjuds. Rättare sagt: omöjligt. Men det där har ju ändå en tendens att lösa sig. Bara man är här, så ? ordnar sig det mesta. Och så är det ju också så här: det är något mycket speciellt med snö i New York. Något mycket speciellt. Det snöade när vi var där. Stora, tunga, nästan utsirade snöflingor som bara damp ner på gatorna i Soho där vi bodde och på de stinna sopsäckarna som stod vid lyktstolparna och väntade på att bli upplockade av den renhållning som det sägs att den organiserade brottsligheten kontrollerar, samt som ett antal av New Yorks över en miljon råttor också rasslade omkring vid. Det är alldeles påtaglig magi i luften när det snöar i New York. Och sitter man inne på en bar i värmen där, med en Maker?s Mark och en Sam Adams i sin omedelbara närhet på den massiva bardisken av ek och en jukebox som laddats med Toby Keith och Dion och en bartender som inte skulle röra en min om så Barbra Streisand och maken James Brolin skulle komma in och beställa ?a shot of bourbon? och ett antal vänner omkring sig som är bland de bästa som finns ? då vet man att livet faktiskt kan vara just så här bra som det är just här ? och nu. För mig känns ett läge som det ovan beskrivna perfekt och helt rätt. Och baren i fråga kan då exempelvis heta Danny O:s och vara belägen på Hyatt Street i stadsdelen Staten Island, dit man förslagsvis tar sig med den gratisfärja som erbjuder en helt storslagen vy över New Yorks skyline och som är en av stadens attraktioner i sig. Här ute snubblar man inte över så där väldigt många svenska turister. Det var på Staten Island som spillrorna efter World Trade Center-byggnaderna lagrades och gicks igenom. Men det var en bit från där vi befann oss. Nu är vi på Danny O:s och han som har haft stället i tolv år och som ingen-ting förvånar ? och som definitivt inte behöver något mätglas för att servera spriten utan känner i handleden när kvantiteten är den rätta ? säger att ibland är det bra med affärsverksamheten och ibland kanske inte så bra.  ? Frugan har nyss spikat upp juldekorationerna. Jo, de är fina. Så länge jag slipper hjälpa till med dem så tycker jag att de är jättefina. Men frugan blir äldre och hon får ett allt hemskare språk för vart år som hon tar itu med dem igen.  ? Säger kunderna som är här när hon gör det, i alla fall. Själv är jag det inte. FORTFARANDE PÅ HYATT Street och granne med Danny O:s ligger Patoulis restaurant. Som det dock känns lite väl pretto att kalla för en restaurant. En jovialiskt hygglig sylta då hellre ? med galonklädda soffor och en meny som får ögonen att tåras på hungriga män och kvinnor. En köttfärslimpa att dö för! Hamburgare likaså! Och så servitriserna Sherry Summers och Lillian Volpe som kan munhuggas bitskare än pirayor och som direkt startar en verbalsparring med oss, som det var ett evenemang att få bli delaktig av. Ni har sett servitriser i TV-serier som är riktigt slängda i käften? Just sådana var Sherry och Lillian. Mig kallade de för ?The Good Santa? och innan Lillian kokett ramlade ner i mitt knä undrade hon om hon kunde få sina julklappar på en gång? Bara i New York, bara där. Och ... fortsättning följer, med ännu flera depescher från världens bästa stad! Katten Malin avvaktade hemma medan jag var borta. Omhändertogs jättefint och skötte sig exemplariskt. Till nästa vecka: Lev Väl. Samt rekommendation av TV-serien Heimat, vars tredje och avslutande del startade i SVT 2 i söndags. Oerhört bra!

Krönika: Nilsén i New York / del 1

OCH NEJ: JAG ville faktiskt inte alls åka hem igen.Efter en vecka i New York så ville jag, allra helst, stanna kvar där. I minst en vecka till. Och om möjligt ? ännu mycket längre.

OCH NEJ: JAG ville faktiskt inte alls åka hem igen.
Efter en vecka i New York så ville jag, allra helst, stanna kvar där. I minst en vecka till. Och om möjligt ? ännu mycket längre.