Ett Norrbotten där människor har rätt att vara, leva och tycka olika. Kan det vara så kontroversiellt att önska sig?
Tydligen. Mina krönikor om länets framtid möter ett gensvar jag sällan varit med om. Många tycker som jag och spinner vidare på hur Norrbottens samhällsklimat kan bli mer öppet och tillåtande. Andra tycker att jag missar länsperspektivet och bara bryr mig om Luleå. En tredje grupp tycker att jag borde hålla klaffen, att jag inte ska komma här och tro att jag är någon som har rätt att tycka något.
För många av dem är det största problemet att jag är kvinna.
Det råder ingen tvekan om att Norrbotten har en alltför enkelspårig manlig självbild att göra upp med. Våra enorma naturresurser lägger grunden för maffiga basindustrier. Bilden av arbetaren i gruvor, forsar och skogar är bilden av en man. Han är stadig och stolt - han bär både sin familj, sin landsända och sitt land på sina starka axlar.
Denna uråldriga manlighetsnorm krockar totalt med nutidens samhälle. För det första kommer basindustrierna att förtvina om inte även kvinnor väljer att arbeta där. För det andra är en bred arbetsmarknad - som rymmer alla möjliga människor och yrken - grunden för tillväxt och därmed välfärd.
För det tredje kommer norrbottningarna att bli ännu färre om bara en sorts norrbottning, den klassikt manliga industriarbetaren, räknas. Människor väljer att leva sina liv där de får utrymme att utvecklas och möjlighet att förverkliga sina drömmar. Går det inte i Norrbotten, så går det någon annanstans. Då går flyttlassen.
Att bilden av Norrbotten är bilden av en manlig, vit och straight industriarbetare betyder inte att den bilden är sann. Alla norrbottniska industriarbetare är inte män, och alla manliga industriarbetare är inte vita eller straighta.
Norrbotten är, tvärtemot vad många tror, ett brett och olikartat län. Tjänstenäringarna växer. Personalen i vården, skolan och omsorgen utvecklar välfärden genom nya sätt att vårda och lära ut. Kulturlivet spränger gränser och gör det lättare att andas. Feminister, hbtq-aktivister och antirasister kämpar för människovärdet.
Norrbottens stora pophopp heter Magnus Ekelund och kommer från Jokkmokk. Just nu är han ute på Sverigeturné med poplegendaren Jakob Hellman, uppvuxen i Vuollerim.
Magnus och jag är nära vänner. En viktig del i att lära känna Magnus är att förstå vilken enorm normbrytare han alltid har varit. I smink och konstiga kläder fick han ägna sina tonår åt att försöka fly från raggare i Jokkmokk som ville spöa skiten ur "bögen".
Det har präglat Magnus som artist. Han skriver orädd musik om att vara rädd och vidgar därmed livsutrymmet för alla de pojkar och män som inte ryms i manlighetsnormen. Efter varje spelning vet Magnus precis vilka killar som var där för att hämta kraft och mod ur hans musik. Han kan se sig själv i deras ögon.
Jag är en norrbottnisk feminist. Jag är inte rädd för att erkänna att jämställdheten inte har kommit lika långt här. Glastaket för kvinnor är lägre och förväntningarna på män att vara "riktiga karlar" är högre.
Men jag vet ingen annan region som bär en lika stark längtan efter jämställdhet. Den manlighetsnorm som skadar både kvinnor och män är på väg att få sig en riktig match.