Det är som tur var inte gräsmattan som töat fram. Det dröjer ett tag ännu. Faktum är att det inte handlar om något annat gammalt skräp heller. Nej, det våren avslöjat den här gången handlar om relationer. Närmare bestämt relationen mellan människa och hund. Alldeles särskilt ifrågavarande hunds förhållningssätt till lydnad. Hunddressyr är kanske inte någon av mina paradgrenar. Alldeles särskilt inte i kyla, mörker och djup lössnö. Även om jag kan få ett ryck och träna hunden ibland så blir det lätt lite si och så med saken efter en tid - på vintern redan efter en kort tid. Så kommer våren. Dagarna blir längre och allt bättre ägnade åt utomhusaktiviteter. Det roar inte minst den understimulerade ettåriga strävhårsvorstehn som just nu faktiskt sover bakom mig. Men plötsligt verkar hans hörsel ha blivit lite sämre. Han hör inte alltid de kommandon som han hörde hur tydligt som helst i höstas. Och innan jag hinner förtydliga så hinner han med saker som han inte hann med förut. En del av dem står i direkt strid med givna order. Märkligt. Det är knappast åldern som slagit sig på hörseln. Ett år är inte någon ålder för ett hundöra. Snarare är de opassande episoderna en signal om att en ny dressyrsäsong bör börja i lille Moltas liv. Det ligger i bådas vårt intresse. För hundar är det nämligen så enkelt ordnat att ju lydigare man är, desto större frihet får man. När Moltas drillas är det med andra ord en väg som leder mot fler stunder med lite lösare tyglar. Som av en händelse har vi just börjat på en dressyrkurs i vorstehklubbens regi. Och hoppets låga lyser. Under den opolerade ytan vet jag att det finns en ganska uppmärksam hund som gillar att lära sig saker. Som vanligt frågar jag mig varför jag inte tog tag i det här tidigare. Moltas tycker ju att det är så roligt. Men jag skyller väl på snön. Tur att våren äntligen är här.
