Första helgen i juni är här. Även om värmen låter vänta på sig och löven knappt har spruckit ut är nätterna redan helt ljusa. Vi tar optimistiskt på oss en extra filt på uteserveringen och ignorerar att tårna fryser i sandalerna. Snart blir det nog sommar ändå.
Så här års går det inte en vecka utan att någon av mina vänner i Luleå, eller jag själv, kastar nostalgiska blickar från Norra hamn mot Stadshotellets terrass.
- Tänk när det var Sommarmixen där uppe. Kan ingen fixa det igen?
Ni som är födda på 1970-talet eller tidigare vet vad jag pratar om. Partysomrarna på 1990-talet då Tallkotten, Roxy och Stadspuben öppnade dörrarna mellan varandra och lät alla över 18 komma in för en tjuga både fredag och lördag.
Det fanns tre långa vindlande köer och två uteterrasser att välja på. På Stadspuben var det liveband med öl och nachotallrik. På Roxyterrassen hängde discosvettigt folk i överfulla hammockar. På Tallkotten var det lite stillsammare mingel.
Den som letade efter någon särskild, eller efter någon helt ny, kunde lugnt gå runt och spana en hel kväll. Alla fick plats och därför var alla där. Sommaren 1994, när Sverige gjorde succé i fotbolls-VM, var givetvis helt hysterisk.
Det var säkert inte så underbart som jag minns det. Nog var det slagsmål och brustna hjärtan och gråt och tandagnissel, som alltid under partykvällar. Men efter Sommarmixen har inget uteställe i Luleå kunnat erbjuda en liknande mångfald i folk, åldrar och stilar.
I år har O’learys öppnat på Varvet. Det innebär att Bistro Bar Brygga, eller Färjan som den kallas i folkmun, får konkurrens. Det är på tiden.
Att låta folk partaja rakt på Luleälven är en strålande idé. De varma och ljusa nätterna på Färjans bryggor är svårslaget vackra. Men BBB:s totalt dominerande ställning i Luleås sommarnöjesliv är problematisk. Även folk som inte trivs på Färjan går dit för att träffa folk. Ägarna behöver inte direkt anstränga sig för gästernas skull, de kommer ändå.
Luleå har ambitionen att vara en levande sommarstad som folk åker till, inte från. Då är mångfalden i kroglivet oerhört viktig. Det räcker inte med jättar som Färjan och O’learys eller pubar och barer som Bishops och Invit. Lika viktiga är eldsjälarna som arrangerar klubbar med smalare musik och artistbokningar.
Förra fredagen hade klubben Devil’s Jukebox premiär på Bistro Norrland. Kristofer Åström kom hem från Göteborg med gitarren i handen och Luleå Hockeys stålman på jeansjackan. Först satt jag förundrat i en soffa i teaterfoajén och bara glodde. Var det möjligt att alla dessa människor som jag inte hade sett ute på så länge plötsligt befann sig på samma ställe?
Musiken, folket, stämningen - allt kändes rätt. Inte en enda smocka hängde i luften. Det var bara roligt och okomplicerat.
"Om ni körde varje helg skulle jag aldrig mer gå någon annanstans!" skrev jag till arrangören Johan Renström på Facebook. Det var ingen överdrift.
Myndigheterna måste förstå att lokala klubbarrangörer med nya koncept inte är fuskare utan entreprenörer. Jag har vänner som försökt arrangera klubbar i Luleå - och som mötts av skeptiska poliser och misstänksamma skattekontrollanter första kvällen. När ordningsmakten stövlar in i dj-båset skapar det inte mod att satsa utan rädsla för att göra fel.
Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen. Människor som går ut för att festa, dansa och lyssna på musik är inte i första hand ett problem för samhället. Utan en tillgång för en stad som vill leva. Luleås nöjesliv behöver en bra sommarmix.