Tidig april 2011: Ena morgonen rävlock på hård skare, nästa en hopplös blöt sockersnö där tegsnäsarna sjönk till botten i varje steg ...
Även om jag skulle ha lyckats transportera mig till passen verkade det osannolikt att räven skulle ha varit sugen på att springa till mig genom djup, lös och blöt snö. Så jag valde att vara lat och räknade med att räven skulle vara detsamma. Jägaren ska jobba med naturen, inte mot den.
April har inte innehållit särskilt mycket jakt i år. Däremot en hel del natur. Jag har kanske inte jobbat varken med eller mot den, men jag har åkt lite skidor i den när föret så tillåtit; kokat en kopp kaffe, pimplat en harr. Tröttat ut en hund.
I förrgår morse stötte jag två tjäderhönor ur en solbelyst tallbacke. Och i går ett par ripor i en myrkant.
Påsken tillbringade jag norr om Kiruna. Torneälvens strömfåra gick öppen och förutom hundratals trumpetande sångsvanar flög knipor och gräsänder runt vakarna.
Vilda fåglar är ganska osentimentala, så jag hälsade dem inte välkomna på något särskilt sätt. Men jag inspekterade knipholkarna och såg till att hålla Moltas borta från älven. (Inte bara för fåglarnas skull.)
När jag drack kaffe i eftermiddagssolen såg jag att lappmesarna jobbade igenom tallkotte efter tallkotte i gårdstallarna. Och på hemvägen flög grågässen över E 4:an upp längs Aleån. Överallt verkade något djur eller någon fågel hålla på med något.
Det blir som du märker inte så mycket jakt i den här krönikan. Men jag ska passa på att lufta en ganska banal tanke som slagit mig gång på gång de senaste dagarna.
Banal men oemotsäglig: Liv och död hör verkligen ihop. En del av det liv som spirar i vår kommer att sluta på min tallrik. Å andra sidan kommer den döden att ge plats för nya generationer vilt. Utan död, inget liv.
Gissa vad som är det bästa? Jag tycker det känns bra. Om tjädrarna och riporna i vårsolen är min hönsgård och änderna längs älven är min köttindustri så är det minsta man kan säga att innevånarna ser nöjda ut.
För att inte tala om goda.