Helljuset klyver ett kompakt mörker. I mugghållaren sitter en högt prioriterad kopp kaffe. Som ljudkuliss går en amerikansk instruktions-cd på ämnet kanadagåslock. Jag lyssnar förstrött tills jag ser en vägskylt glimra till och svänger av asfaltvägen. Föga anar jag att jag ska få en praktisk lektion om vår dynamiska fågelfauna inom ett par timmar. Det är nämligen en helt vanlig gåsjaktsmorgon. Frost i gräset, klar luft. Villiga händer som lastar ur utrustningen. En kylig väntan i gömslena. Det går åt mera kaffe, nu ur termos. Kanske är detta bara ett sammanträffande, men å andra sidan har kaffe och lärdom alltid gått bra ihop. Och snart kommer läxan. Stämningen är lugn och glad, men hörseln är inställd på kanadagässens dova toner eller grågässens kackel. Blickarna vilar över trädtopparna i riktning mot havet. Förr eller senare ska gässen komma. Och de kommer även idag. Eller? Det hörs ett kackel, men det är för snabbt och för gällt. Sedan syns silhuetter mot himlen, men de verkar för lätta och när de är framme går de in lägre än väntat. En kort stunds förvirring, sedan klarnar bilden. Vitkindade gäss - igen! I början av hösten behövde jag fortfarande tänka efter då jag hörde dem. Nu skulle jag känna igen deras kackel omedelbart om de så skulle råka väcka mig i ett ovanligt bekvämt gömsle. För de har dykt upp och repeterat läxan på en rad platser från Norrbotten ända ner till södra Skåne. Jag har förstås sett vitkindade gäss förr, men aldrig så många som i år. Och eftersom jag varken har en gräsmatta nära någon havsstrand eller odlar några av deras favoritgrödor gläds jag åt deras ökning. Jag hoppas till och med på ännu en intressant lektion i spåren av flockarnas tillväxt. Detta blir nämligen ett utmärkt tillfälle att studera våra myndigheters förmåga att tillåta jakt på en ökande art. Att de är snabba på att reagera med förbud när en art minskar vet jag redan, men sådant ska fungera åt båda håll. Det är alltså läge att slå upp mera kaffe. Ny kunskap och nya insikter väntar.
