Men har jag verkligen något rätt att hata, vet jag ens vad det är? Jag vill beskriva hur hat känns, när jag känner det. Det blir alldeles varmt i bröstet, jag saliverar och får en frän blodsmak i munnen. Pulsen går upp. Få saker hjälper. Det är bara att som man säger bryta ihop och gå vidare. Internet är en ständig hatkälla. Internet är en pool av hat. Där kan allt ventileras. Skunkdagböcker, festbilder, krönikor - inget är heligt. Ett stilla raseri inombords över allt som stör. Där finns så mycket som bara helt plötsligt dyker upp. Någons ex-tjej syns på bild, det står om hur bra/lyckad/snygg en person jag hatar är, det går bra för någon annan än mig. Ja, jag vet extremt bakåtsträvande men det kan inte jag hjälpa. Det finns förstås några faktorer som alldeles extra retar upp den känslan. Jag tänker nämna några exempel på detta. 1. Folk med humor, som håller på och skämtar hela tiden. Humor, hallå? Hur kul är det? 2. Fula bandnamn. 3. Användarovänliga hemsidor. 4. Att vänta på någon som är notoriskt sen. Ett sätt att tona ned de här hatvallningarna är att mejla folk. Mejla kundtjänsten och klaga på deras dåliga hemsida. Jag vet varför näthatet växer. Det frustande hatet andas i nacken och det finns ingenstans att vädra ut attackerna. Springturer är förstås också att rekommendera. Häromdagen åt jag frukost på Stadshotellet. Bredvid mig sätter sig en man. Han hostar och snörvlar. Inte fräscht. Sen kommer det en till karl som börjar prata med min bordsgranne. Samtidigt rör han sig obemärkt mot min tidning och roffar åt sig kultur-delen utan så mycket som en blick trots att jag stirrar på honom. Jag sitter förstås kvar med käften stängd. Senaste veckan har den sortens händelser staplat sig på varandra. Tillfällen då jag kommit på först i efterhand vad det var jag borde ha sagt. Blir man bättre på sådant, med tiden?
