Lämlar på fjället och på isarna, lämlar på vägarna. Den här våren har det surrat en del envisa rykten om ett lämmelår i delar av fjällkedjan, bland annat nere i västra Jämtland och i södra Norrbottensfjällen. Goda nyheter!
Det viktigaste för fågeltillgången i nordliga marker är hur stor andel av fåglarnas ägg och kycklingar som överlever sin första sommar. Och den springande punkten är: blir de uppätna eller ej?
Entré lämmeln. Eftersom de flesta predatorerna föredrar lättfångade smågnagare, så överlever många fler fåglar när det gott om lämmel och sork. Det är en grov förenkling, men den brukar hålla måttet.
Det är därför alla fågeljägare önskar sorkar, möss och lämlar hälsa och välgång.
Skulle de plötsligt dö nu, något de av outgrundliga anledningar kan få för sig att göra, då har vi problem.
Mängder av välmående predatorer skulle plötsligt bli hungriga mitt bland ruvande hönor och snart bland små kycklingar. Så jag håller tummarna för lämlarna.
Norrbotten har haft en fågelsvacka några år. Det har med andra ord varit magert med ripa, tjäder och orre. Precis som det alltid varit med jämna mellanrum, och precis som det faktiskt brukar vara i hönsfågelstammarna i hela norra halvklotets skogs-, tundra- och fjällmarker med ungefär samma intervaller.
Fågelbrist må vara hur naturligt som helst, men det är alltid lite trist. Därför är det välkommet att plötsligt börja se lite mer fågel igen. Och lite mer av sorkar och deras släktingar.
Moltas begriper inte det här, och jag är rädd att han inte behandlar våra allra minsta fyrbenta vänner med de silkesvantar de förtjänar. Men han kommer att märka skillnaden i höst, hoppas jag.
Och då tänker jag på fågeltillgången. Den andra sidan av myntet är att han skulle kunna falla i samma fälla som så många andra fågelpredatorer och proppa magen full med lämlar istället för att jaga ripa.
Men i så fall blir det bara ännu ett kvitto på en av naturens enkla sanningar: För riporna finns inget bättre försvar än legioner av offervilliga
lämlar.