Dessförinnan hade de tvingats inse att den kanadensiska regeringen stod för sitt beslut och att opinionen inte svängde. Alltför många kanadensare lever alltför nära naturen för det. Restauranger hade till och med vågat trotsa de stora djurrättsorganisationernas hot om bojkott mot den som vågade servera säl. Inte ens Barbara Stewarts välplacerade reportage om djurplågeri och grymma metoder utifrån sälisen i den stora dagstidningen Boston Globe hjälpte. Särskilt inte efter att det visat sig att det blåst en hård storm i Nordatlanten de aktuella dagarna och Stewart fick erkänna att hon hittat på alltihopa. Det var som om allmänheten inte tog till sig att hon ljugit för en god sak. Då var det ju tur för aktivisterna att EU finns. Den kanadensiska regeringen må hålla kursen mot ett hållbart nyttjande av sina naturresurser med en fast hand, men en majoritet av representanterna i EU-parlamentet är inte beredda att göra mer än att sticka upp sitt ängsligt fuktade politikerfinger i vinden. Det måste ha varit som att stjäla godis från småbarn att manipulera dem kort före ett val. (Hur röstade din kandidat, förresten?) Nåja, världen är inte genomrutten. Solen går upp som vanligt över Bottenviken och härom helgen låg det säl på de stora drivisflaken. Mycket säl. De var naturligt skygga och försiktiga och gick i vattnet på långa avstånd, men när vi vände mot hamn hade vi i alla fall en gråsäl i släpbåten. Vi tänkte garva det här skinnet till läder. Köttet ska serveras på en restaurang nere i Hälsingland och av späcket ska det kokas olja, bränsle till oljelampor. Vi fick nämligen ett undantag för produkterna från vår småskaliga nordiska säljakt i det i övrigt olycksaliga EU-beslutet.
