När jag var yngre önskade jag att jag kom från någon annanstans. Kanske Umeå, Luleås akademiska och kulturella storebror, eller Stockholm, en ständigt besjungen och omskriven plats. Norrbotten kändes inte som en plats att bo på för någon med ett kulturintresse.
Norrbotten födde en så stark längtan bort att jag flydde till världskartans vänsterkant – men sen hände något. Jag saknade inte Stockholm eller Umeå eller ens Sverige när jag bodde utomlands; jag saknade Norrbotten. Insugs-jo och långa nätter, känslan av att leva i periferin och slå underifrån. När Hurula släppte album vrålade jag med i 22 tills någon som inte förstod grejen bad mig sänka. Förra året gjorde jag likadant med Kitok.
Vi är stålverk och gruvor, vi är avfolkning och skog, och flera av oss bor rent fysiskt på avgrundens rand. Det är mycket i det här länets klimat, bildligt och bokstavligt, som inte borde lämpa sig för kultur. Och ändå görs här hiphop – Kitok, Movits! – som inte låter som någon annan; ändå kommer Sveriges Sleater-Kinney från Luleå i form av Könsförrädare. Ändå Magnettes och Maxida och Mimie Märak, ändå Sofia Jannok, Mattias Alkberg och Hurula. Ändå BD pop, Teg publishing, Musikens makt. Det här är en gissning, men för mig har den Norrbottensbesläktade musiken aldrig känts mer intressant än nu.
Länets kulturklimat kan och bör kritiseras, men jag i dag tänkte jag låta bli och bara säga tack. Tack alla musiker, konstnärer, kulturarbetare som kämpar i motvind, som får Norrbotten att kännas som något värt att skryta om.