Krönika: Friluftsliv och trängande behov
Vare sig semestern har erbjudit vila eller olika renoveringsprojekt så känns allt nästa sommar lite långt borta.
Många passar ju på att idka lite friluftsliv under semestern. Vi svenskar verkar ju vara synnerligen förtjusta i campinglivet och dess vedermödor. För oss är det enkla och primitiva en del av lyxen på något bakvänt sätt.
Helt plötsligt ratas alla bekvämligheter man har lånat på huset för att kunna anskaffa. Inte ens rinnande vatten och elektrisk belysning på toaletten ska det vara. Nej, ju mer spartanskt, desto bättre semester.
Det ska vara mysigt. Och mysigt verkar var lika med ett tält och en sovsäck eller en Fantomentidning från 1973 (som alltid legat på utedasset) i skenet av ett stearinljus.
Med stor entusiasm ger vi oss i kast med stormköket i 12-gradig snålblåst och regn. Allt annat är ju fusk. Och det är ju så mysigt. Ett par veckor under dessa förhållanden brukar vara nog. Då har myset lagt sig och man kan återvända hem till diskmaskin och bubbelbadkar och högljutt yvas över att man kan spola i toan.
En härdande barndom
Apropå toaletter så är det ett kapitel för sig.
Friluftsliv och enkelhet i all ära, men detta med att göra DET förutan ett ändamålsenligt avträde, kan i sig vara en konst. För männen kanske det inte känns lika motigt att kissa i skogen men hur kul är det för resten av befolkningen? Ett ärende i skogen betyder ju i de allra flesta fall att man skaffar sig bett av olika slag. Myggor, knott och bromsar vet när man inte kan försvara sig. Och då är det ju lätt att räkna ut var man sedan måste gå och klia sig.
Barndomens orienteringstävlingar var ju visserligen härdande vad gäller toanormen. Alltsom oftast bestod bekvämlighetsinrättningarna av plastpåsar i papplådor på rad. Enkelt, men funktionellt. Efter det vet man att uppskatta självklarheter som spoltoa.
Under vinterhalvåret blir det än värre. Jag tror faktiskt vi är några stycken, i alla fall av den kvinnliga delen av mänskligheten, som upplever det som ett bekymmer att tillbringa en hel dag på isen vid ett pimpelhål utan tillstymmelse av buskage så långt ögat kan nå.
Det luktar ...
För en tid sedan fick jag ta del av en historia som belyste just detta problem. Jag känner inte till riktigt alla turer, men huvudpersonen Helge, vars namn med tanke på historiens delikata natur är fingerat, befann sig ute på isen för att pimpla, campa och må gott i goda vänners lag. Isen intogs av sällskapet en solig vårvinterdag och allt var frid och fröjd. Jag har inte riktigt alla detaljer klara för mig men kärnan i historien utspelade sig lite senare när Helge kände att det tryckte på och han var nödd och tvungen att hitta sig ett lämpligt ställe att sätta sig på.
Han krånglade sig ur skoteroverallen och allt förlöpte lyckligt och väl. Tillbaka i gemenskapen slog han sig väl antagligen ner på någon renfäll med en kaffekopp.
Finkänslighet brukar väl inte vara något man förknippar med dessa sällskap och sammanhang, och efter en liten stund var det någon som klart och konscist deklamerade: "Det luktar skit."
Dags för en kreativ klosett?
Snart konstaterades att den olycksalige Helge inte lyckats fullt ut i sin uppsåt. Han hade tagit med sig hela laddningen tillbaka igen - i skoteroverallens kapuschong.
Sedan den dagen blev den arme mannens namn såklart parat med förleden "skit". Så lätt kan en sådan liten händelse så till den grad färga ens liv att man får ett nytt tilltal.
Efter att ha fått höra sådana historier så förstår jag inte riktigt att det än i denna dag inte uppfunnits någon form av fritidstoa som fyller sitt syfte så att säga. Behovet verkar inte ha varit tillräckligt trängande - för rätt person. Ännu.
Så jobbar vi med nyheter