Jag undrar hur det här gick till egentligen. Häromveckan tackade jag ja till att åka till Zimbabwe och jaga fågel över vorsteh i maj.
Strängt taget har jag väl varken tid eller råd, men å andra sidan sägs det vara ett bra fågelår därnere.
Frankoliner är som ripor, fast vingarna inte är vita. Bushen i Zimbabwe är så vitt jag förstår som fjällbjörkskog, fast lite varmare och taggigare.
Och vorstehhundar i Afrika är väl som vorstehhundar i Sverige, gissar jag, så det blir väl ungefär som hemma. I så fall är det säkert värt en resa.
Skämt åsido blir det säkert ett ordentligt luftombyte.
Om jag förstod saken rätt låg lägret en bra bit från allfartsvägarna, ungefär 1,5 timmes flygning med ett litet propellerplan.
Vi ska bo i tält och det finns lejon och elefanter i området, så jag hoppas få ligga och lyssna till rytande lejon på kvällarna. Jag hoppas bara att de inte äter vorsteh.
Lille Moltas får inte följa med. Det finns flera skäl till det, alla goda. Han får vackert parkera på ett hundpensionat. Men när jag kommer hem, då ska vi börja ett nytt liv.
Förra säsongen var jag nämligen lite missnöjd med försäsongsträningen. Varken jag eller Moltas var riktigt så uthålliga som förväntat när jakten började. Och mitt hagelskytte var i bästa fall sådär.
En jägare ger inte sina nyårslöften vid det där nyåret mellan december och januari. Hellre då vid jaktårsskiftet juni-juli. Kanske rentav lite tidigare, eftersom det gamla jaktåret börjar tappa stinget redan i maj. Och jag vet vad mitt löfte blir.
I år ska jag springa fler mil inför säsongen. Jag ska cykla fler mil med Moltas och låta honom simma mer. Jag ska skjuta fler lerduvor och fler kulskott. Sedan, för att fira vår nya toppform, ska jag undvika allt onödigt arbete i höst.
Men först alltså Zimbabwe och dit åker jag som mitt gamla jag. Så jag hoppas att man inte behöver springa från elefanterna.
God mat och en gin och tonic i skymningen skulle också sitta fint.