Det går tungt att komma igång med den här krönikan. Ändå är valet enkelt: I min värld är nästa stora jaktliga begivenhet senvinterns ripjakter. Det måste handla om ripjakt. Men sedan ...
Jag försöker hitta någon ingång till ämnet. Jag letar fram minnesbilder. Och det finns många. De kommer och de slår med enkelhet ut arbetsmoralen. Ögonen ser inte datorskärmen längre. Fingrarna stannar.
Jag minns känslan av skidor med stålkanter och stighudar på en glashård skare i höga fjällbranter. Klappret och slamret av plast mot is och snö.
Utsikten över dalen långt därnere.
Olika dalar glimtar förbi, från olika tillfällen. Vitgnistrande i vårvintersolen, eller halvt dolda av ilskna snödrev. Gungande vindpiskade fjällbjörkar. Stilla lugna björkar med lysande vita ripor bland kvistarna.
Så vaknar jag till. Visst ja. Jag skulle ju skriva något. Arbeta.
Skriv. Men om vad?
Känslan av att höra dalripetupparnas skratt i det bleka morgonljuset? Av att upptäcka dagens första betesspår av fjällripor? Brådskan när ripan plötsligt sitter där uppe på ravinkanten? Synen av en solbelyst ripflock i luften mot en skuggig fjällsida i bakgrunden?
Kanske. Men vänta lite. Rummet tonar bort igen.
Jag minns trötta ben, cirkulation på högvarv, kläderna fullt ventilerade. Andra andningen, känslan då det bara är att fortsätta. Höjder som nåtts, utförslöpor som klarats utan fall, eller med fall. Skotrar som körts fast och grävts loss.
Vind i tältdukar, värme i stugor. Hur öde en liten omålad stuga på fjället kan se ut på utsidan, så härlig den kan vara på insidan.
Jag minns stora middagar, goda middagar, vilda historier runt enkla bord, berättade av kompisar som rest och jagat och gjort saker. Jag minns axlar som ömmat för att ryggsäcken blivit för tung. Ripor som bommats och ripor som träffats, ripor i handen och ripor på tallriken.
Så med en djup suck landar jag i stolen igen. Kan jag göra allt detta rättvisa?
Naturligtvis inte. Inte i skrift. Men fjällen står kvar, redo att upptäckas om och om igen.
Läs inte. Packa.