Krönika: En kraft att räkna med

Som Peter Englund konstaterar i intervjun här intill finns det inte någon verklig tystnad. Det är egentligen bara en avsaknad av ljud, precis som kyla bara är en avsaknad av värme. Men likväl är det en kraft att räkna med. När man talar om tystnaden och musik så hamnar man oundvikligen hos kompositören John Cage. Hans världsberömda stycke 4’33 består nämligen inte av någonting annat än just tystnad. "Spelad" i fyra minuter och 33 sekunder. Cage ifrågasätter vad musik egentligen är, men det är inget jag tänker argumentera kring nu. Den frågeställningen är lika dödförklarad som "vad är konst?". Och har dessutom ett lika lätt svar: vem bryr sig? Det jag tänkte prata om har mer att göra med tystnaden som symbol. Vi lever i en bullrigare värld än någonsin. Överallt hör vi musik, ljud och melodier. Det är saker vi känner igen och det finns en trygghet i de invanda ljudens värld. Det är något man ogärna lämnar. Ibland känns det som att själva anledningen till att man lyssnar på musik är för att man räds tystnaden. Det finns något skrämmande i den tomheten, som är både stilla och utlämnande. Framförallt påminner det om alltings förgänglighet och att vi så småningom helt ska tystna själva. Därför blir tystnaden också mycket mer oroande än dess motsats. På många sätt är tystnaden mer progressiv än ljudet. För i vår ljudliga värld står tystnaden för något som är anti. Det är motsatsen till vad som är, det är vad som inte är. Och det är alltid anti-teserna, motreaktionerna och motsatserna som utgör grogrund för det som är mest intressant. Även om det också kan vara en svårare väg att välja. På 1970-talet uppfann Brian Eno musikgenren ambient. Det är en väldigt lågmäld och långsam stämningsmusik, ofta uppbyggd av repetitiva ljudlandskap. Själv har Eno sagt att ambient är musik som man antingen kan lyssna aktivt och koncentrerat på eller så kan man lika gärna välja att ignorera den. Det är upp till lyssnaren att välja. Vid en första lyssning kan det låta som ingenting, men så småningom växer där upp en hel värld, för den som tar sig tid att lyssna. Det är väldigt tyst musik och tystnad hörs inte av sig själv, den kräver engagemang och tid för att framträda. Det finns fler genrer jag skulle vilja förena under samma paroll, som är tystnadens musik. Och egentligen har det inte så mycket med ljudvolym att göra som med det där andra: stillheten och motsatserna. Det är musik som är annorlunda, jobbig och tidskrävande. Sådant som många ögonblickligen avfärdar eftersom att det inte är "riktig musik". Det är både ambient och improvisationsmusik, knaster och avskalad minimalist-techno. Men det kan också vara frijazz, även om det är musik som rent volymmässigt kan tyckas vara extrem åt ett motsatt håll. Egentligen handlar allt om samma sak. Mjuka instrumentala sinusvågor med Brian Eno är mäktiga av precis samma anledningar som vansinning frijazz med Pharaoh Sanders eller Albert Ayler. Till en början är det utlämnande och tomt. Man hör ingenting och på så vis är det väldigt tyst musik. Men sedan när man tagit sig över tröskeln finns det inget mer fridfullt. Då är det som att vara i naturen, som att sova under solen eller som att bada i sommarvarmt vatten. Man har omfamnat tystnaden. Det är meditation. Och precis som med meditation är det lika lätt att håna de som håller på med det som det är svårt att börja med det själv. Men när man väl har gjort det kommer man aldrig att kunna sluta.