Hösten har börjat bra. Det underbart svala vädret vid fågelpremiären gjorde livet lätt för hundarna. På fler och fler platser märks att fågelstammarna vänt uppåt mot den fågeltopp som vi bör kunna förvänta oss inom något eller några år. Men det allra största glädjeämnet så här långt har varit att efter flera års ökenvandring äntligen ha en användbar skogsfågelhund igen. Redan första morgonen uppe i Jokkmokk klaffade allt för lille Moltas. Även om det raskt följdes av några återfall i förbrytarbeteenden så verkade de gå att bota. Sedan reste vi till Åsele. Det fanns fågel i Jokkmokk, men det fanns mer i Västerbottens inland. Och nu fungerade Moltas bara bättre. Han var lite sliten, men han blev ändå stadigt säkrare i fågelsituationerna. Djungeltelegrafen måste ha gått varm, för plötsligt hörde jag ett rykte att jag skulle ha skjutit 73 fåglar på två dagar. Jag vill helst inte erkänna hur många gånger fler än det verkliga utfallet det motsvarar - för jag tillhör dem som anser att det är mera etiskt att skjuta fyra ripor än att skjuta tre och köpa en gödkyckling - men det var flera gånger mer. Naturligtvis. Jag vet inte hur rimligt det är att jägare med en ung och relativt orutinerad hund skulle skjuta sådana mängder fågel i skogen, eftersom jag aldrig hört talas om det förut. Men frågan är snarare hur det kommer sig att vissa begåvats så klent med kritiskt tänkande och så rikligt med förmågan att kritisera andra. Dumhet är nog ett av de kors mänskligheten måste bära. Vi lyckades bra även i Malå. Bra i mina ögon alltså. Men jag och Moltas och vår jaktkamrat Kent njöt. Det var gott om fågel, stora kullar, välväxta kycklingar och sista morgonen såg vi inte en stöt av hunden. Sådant skänker en sällsam inre frid. Ja, jag skryter lite i inledningen av jaktsäsongen 2010. Men det är hundägarens rätt. Och det är gudagott efter att i åratal bara ha kunnat rapportera om hundar med väldig otur och en envist dålig fågeltillgång. Säsongen har bara börjat och jag tror den blir minnesvärd!
