Här om morgonen var jag ute i gryningen. Så här års innebär det uppstigning vid en okristlig tid. Det var nödvändigt att gnugga lite grus ur ögonen. Men bara en stund senare stod jag på skidorna på skaren. Det blir aldrig lättare att färdas i markerna än det är just nu och klapprandet av rödsulan mot den hårdfrusna snön är ett rent lustfyllt ljud. Det kan man knappast säga om harskriket som ljöd över nejden lite senare, men i rätt sammanhang är även det ganska njutbart. Efter en stunds lockande på en tänkt räv reste jag mig upp, en aning kylig men inte frusen. Solen var på väg upp på en nästan molnfri himmel. En hackspett slog trumvirvlar mot plåthatten på en telefonstolpe längre bort. Termoskaffet smakade kungligt. Några hundra meter senare var jag behagligt varm. En lång flack utförslöpa över ett hygge gick alldeles av sig själv och i en myrkant skrämde jag några orrar. De slog i grantopparna trehundra meter längre bort och satt kolsvarta och sträckte hals medan de höll min fortsatta färd under uppsikt. I nästa pass kom en räv över snön, lysande röd i morgonsolen och nästan overkligt vacker. Under tiden hördes orrtupparna blåsa vid myren jag passerat tidigare och tallarna bakom mig doftade vår. Att sådana platser och händelser finns. När jag skidade tillbaka över en höjd hade jag utsikt ända ut mot havsisen. Jag stannade, lutade studsaren mot en frötall, vrängde av mig ryggsäcken och tog ännu en kopp termoskaffe på stående fot. Solen värmde i ansiktet. Ett korppar utförde sin luftakrobatik och klunkade så det ekade mellan höjderna. Himlen var oändligt hög och blå och i den klara luften syntes de knivskarpt. En stund övervägde jag att tända en liten eld bara som en ren lyxkonsumtion, men jag avstod. I stället stod jag kvar en stund till innan jag drog på mig ryggsäck och gevär och susade ner mot bilen. Lite senare satt jag vid skrivbordet och började arbetsdagen vid vanlig tid. Bara lite nöjdare. Missa inte vårvintermorgnarna. Det blir inte bättre än så här.
