Nog är det väl ändå... Varför ska den där hundbädden behöva dödas just nu?
Pulsen stiger något och jag känner en pirrande oro i kroppen. Det är svårt att koncentrera sig när man ständigt måste kasta ett öga över axeln.
Det har hunnit bli försommar. Ett tydligt tecken är att detta är den sista jaktkrönikan före sommaruppehållet. Ett annat tydligt tecken är att Moltas håller på att förgås av aktivitetslust. Jag talar gärna om för andra jägare att de måste träna skytte, hunddressyr och kondition både på sig själva och hundarna inför jakten. Men jag lever inte alltid som jag lär. Så här års vill jag andas ut lite. Säsongen har varit lång och det är något i luften som frestar till lathet. Tycker jag. Min fyrbente kollega däremot tycker att detta med att andas ut är extremt tråkigt. I våras gick vi en dressyrkurs som stimulerade den unge hundherren en aning. Husse hade som vanligt fullt upp med att kontrollera hans råa energi, men på det stora hela gick det bra och Moltas var i alla fall trött under bilresorna hem. Vi borde väl träna själva nu när kursen är slut. Dressyr kanske, lite svårare apportering och gärna även blodspår. För att inte tala om kondition. Men jag har liksom inte fått upp farten än. Så hunden går på tårna. Varje rörelse verkar lovande, så han följer mig som en skugga. För att få lite andrum tvingades jag till sist plocka fram cykeln och börja cykla. Men det är också märkligt; efter en liten runda verkar Moltas trött och jag ser nöjd fram emot den kommande friden, men tio minuter senare är han pigg och vill ut igen. I goda stunder tycker jag att jag haft en otrolig tur som fått den här hunden. Andra stunder är jag övertygad om att jag fått honom för mina synder. Troligen är det hans uppdämda energi jag får för synderna, men det är jag inte helt redo att erkänna än. Hur som helst, kom ihåg skjutbanan och att träna era hundar i sommar! Sådant får man inte slarva med. Och du Moltas kommer tillbaks med min sko! NU!