Men nu var det min ett år äldre storasyster som satt på mammas arm, när Haparandabladet kom på besök för att skildra när de sista kossorna lämnade gården. Bilden på tidningens förstasida föreställer min unga mamma som i texten berättar att det inte längre är lönsamt att driva jordbruk. Pappa var nog inte ens hemma när kossorna hämtades till slakt. Han hade redan tagit anställning någon annanstans.
Med tiden revs den tomma lagårdsbyggnaden och där byggdes istället ett nytt och större bostadshus åt vår familj. Under min uppväxt fanns inte mycket som skvallrade om att här drivits jordbruk. Men några av koskällorna fanns kvar. Två av dem har jag fortfarande på byrån i mitt sovrum. Man skulle kunna använda dem för att kalla in kidsen till middag. Men det finns grannar som redan kör det tricket så det vore kanske att skapa förvirring bland kvarterets ungar?
Ibland slår det mig; jag kunde vuxit upp som en bondflicka! Kanske kunde vi till och med haft egen häst, som när pappa var liten?
Även om jag inte minns våra egna kreatur så var kossorna ett naturligt inslag i min barndom, de gick ju och betade på ängarna som kantade Vuonovägen. Vi brukade stå och titta på kossorna och ge dem namn. Inte Blanka och Rosa och såna namn, utan människonamn. Oftast blev det namn på killar som vi gillade.
Med tiden har jag kommit allt längre ifrån kossor och lantliv och när jag tänker efter vet jag inte om mina egna barn ens varit i närheten av en riktig ko?
Själv har jag alltid ”samlat” på djur, jag började redan i unga år att ta med mig kattungar hem, att tjata efter hundvalpar och kaniner och är det något jag skriver under till hundra procent så är det att barn mår bra av att växa upp med djur. Jag bär fortfarande ständigt en längtan efter ännu en hundvalp eller kattunge, vi hade nog haft en hel flock om det inte var för att jag har en bromsande make.
För det är ju med djur som med bebisar; det är svårt att få nog!