Sommaren har knappt övergått till höst då den här dysterkvisten börjar skriva om döden. Men döden bryr sig inte om det är sommar eller höst, vår eller vinter. Döden bryr sig inte om det är någons födelsedag eller bara en helt vanligt dag, när döden har bestämt sig kommer den, barmhärtig eller obarmhärtig, men alltid obeveklig. Alla varulvsstorys till trots så har ingen någonsin klarat sig undan döden.
Livet och döden går på sätt och vis tillsammans, någon dör och någon föds, det mest naturliga med vår tid på jorden. Några av oss tror att livet går vidare någon annanstans efter döden, några av oss tror att döden betyder det ultimata slutet på allting, ingen av oss vet, vi får svaret sen.
Om de flesta av oss får önska vill vi leva ett långt, friskt och lyckligt liv och avsluta våra dagar i hundraårsåldern i gungstolen, med en bok i famnen och en kaffekopp på bordet intill. Den ultimat fridfulla döden som också vittnar till våra nära och kära att vi lämnat livet i frid.
Alla blir inte hundra år och vi kan inte bestämma över vår död.
Döden kan komma blixtsnabbt, ett blodkärl kan brista eller en bil kan köra över oss och livet är över på några sekunder.
Det är ingenting som vanligtvis upptar vår tankeverksamhet, trygg ovisshet råder.
Men att få en obotlig sjukdom och en dödsdom ändrar sättet att tänka på. En dödlig diagnos är plötsligt ett steg närmare döden, även om många med en dödlig sjukdom in facto kommer att dö före sjukdomen gjort sitt, i olyckor eller andra mer akuta sjukdomar.
Att gå och vänta på döden har sina sidor och om det är tänkt att gå till så skulle alla behöva börja förbereda sig för döden här och nu.
Det är svårt att avgöra vilket som är bäst. Att dö plötsligt eller att få tid att förbereda sig. Att säga hej då kan vara skönt och att ordna allt praktiskt i förväg är förstås praktiskt. Att slippa vänta på döden har också sina fördelar, ångesten att veta att nära och kära ska lämnas är ingen enkel insikt.
En dödsdom skapar möjligheter att prata om döden och att säga farväl. Men alla vill inte det. Speciellt nära anhöriga kan få svårt att prata om dagen då den sjuke är borta, dagen då inga fler minnen ska skapas, då inga fler ord ska utbytas, då inga fler kramar kan delas.
Att prata om döden kan upplevas som att ge upp livet och trots att tårar hör till samtal om döden så kan också tårarna både läka och skrämma. Att få en dödsdom i tid är ingen garanti för ett avsked och hoppet om livet vill inte slockna.
För många är döden högst levande i livets nu. Alla förlorar vi någon och alla mister vi själva livet någon gång. Det finns inget botemedel mot döden och inte heller mot sorgen som följer med döden, även om vi kan önska det.
Vi mår bra av att våga prata om livet och om döden och när någon dött finns det ett sätt att nå genom sorgen, det är med den stora kramen. Det finns inte alltid ord, men det finns alltid en kram.
I ett liv är dödens närvaro randig, ibland där, ibland inte.
...som förbereder sig för måndagens jobbstart och försöker vänja sig vid att åter ha strumpor på fötterna, det är halt.