Fortfarande ingen snö i mitten av november. Med de senaste två vintrarna i färskt minne är det inte utan att det känns lite lyxigt att kunna jaga på barmark så här års.
Inte minst Moltas är nöjd med tillvaron.
I stället för små krystade motionsrundor på kvällarna blir det riktiga jaktsläpp då och då. Utdelningen blir kanske inget att skriva hem om, för vi hittar oftast orrar och de lättar så fort de anar en mänsklig närvaro. Som regel långt utom hagelhåll.
En och annan vit hare har däremot gjort misstaget att trycka framför den strävhåriga nosen. Det sätter krydda på en bytesfattig jakt och det är dessutom gott med hare någon mörk vinterkväll.
Det finns förstås stövarjägare som förfasar sig över att det skjuts harar på sådant vis, men det måste man ta med jämnmod. Hararna i Norrbotten beskattas sannerligen inte särskilt hårt.
Vilken jaktmetod som används för att ta de få som ändå skjuts är naturligtvis bara av akademiskt intresse.
Men apropå beskattning så väcker faktiskt snöbristen vissa farhågor också. Jag ska skjuta in studsaren och hämta ett par nya lössnöskidor nästa vecka.
Toppjakten hägrar. Svarta tuppar i snöiga talltoppar och långa dagar på skidor. Och den första turen var planerad till den första helgen i december ...
Kommer det inte rejält med snö ganska snart så blir det varken några snöiga talltoppar eller ett anständigt skidföre. Och inte lär det bli någon större skörd av tjädertuppar heller. Åtminstone inte på det sätt jag hade tänkt mig.
Nåja. Vi pratar I-landsproblem. Som vanligt är det förstås bäst att bara ta saker som de kommer. Får vi ställa in toppjakten så blir i alla fall Moltas glad, för då blir det jakt istället för vila för hans del.
Kanske till och med en extra ripjaktsresa?
Jag skulle kunna leva med det. Absolut. Så jag tror jag behåller känslan av barmarkslyx och avvaktar väderutvecklingen utan krav eller ens önskemål.
Och medan snön dröjer ska jag hålla hargrytan kokande.