Krönika: Depesch från farbror Lundell

Till att börja med är en sak helt och hållet stensäker när det gäller Ulf Lundell, författaren. Han behöver aldrig skriva en självbiografi. Den har han nämligen redan, i allt väsentligt, skrivit. I form av främst sina senaste tre böcker, varav Värmen utgör den tredje och avslutande delen. FÖR VISST FAN är det om sig själv han skriver. Exakt allt som händer med hans romanfigurer behöver inte ha hänt honom. Men mycket, väldigt mycket, har gjort det. Värmen innehåller till och med TVÅ parallella porträtt av Lundell himself. Dels den cirka 55-årige kvinnokarlen, intill monoman inbilskhet tjatige, vid ett tillfälle nästan till självspilling förvandlade, relativt välbärgade och allmänt storartade livsnjutaren ? författaren Bull Baldini. Och dels den drygt 50-årige, oftast ensamme men trots allt fortfarande kvinnoälskande (i varierande åldrar), med vuxen och rallykörande son samt ex-hustru och det kvardröjande minnet av ett för länge sedan drunknat barn försedde, enligt de allra flesta måttstockar rike och numera av diverse tvivel och demoner flitigt jagade ? rockmusikern Poul, ganska ofta kallad för CC. De här två är ett tudelat porträtt av Ulf Lundell. Författaren Lundell OCH rockmusikern Lundell. There?s no doubt about it. Och i Värmen äger en gradvis allt mera rasande och frenetisk uppgörelse rum med honom själv och den samtid han lever i. De här två, Bull och Poul, står för många av de åsikter som Lundell själv har gett offentlig luft åt under de senast gångna åren. De, men främst författaren Bull, är ganska pompösa manschauvinister och motståndare till allehanda företeelser i vår tid som han anser som mer eller mindre löjliga, värdelösa, välj gärna själv annat lämpligt nedsättande adjektiv. Det finns säkert med här. Allesammans. Återigen spelas samma gamla skiva som har spelats så ofta tidigare och med hacket stoppat på samma plats: arga och bittra åsikter om unga kvinnliga skribenter, lika nogsamt namngivna som de nöjesjournalister som anses vara inkompetenta och stupida. DET ÄR BEKVÄMT, men också en smula ensidigt och tröttsamt förutsägbart, för Lundell att få ut sina åsikter på det här sättet (men elefanter måste, vid en jämförelse med honom, ha ovanligt dåligt minne eftersom han ALDRIG tycks kunna glömma något som enligt honom kan ha varit en oförrätt eller en dålig recension ? någon gång i livet. Dessa personer blir, per definition, hans fiender för evigt). Eftersom han inte behöver stå för åsikterna, om kritik skulle råka riktas mot honom för deras skull.  ? Det är ju inte jag som tycker så där. Det är mina romanfigurer som gör det. Kan han i så fall svara. Feg-Uffe. Men man måste i alla fall tillstå att farbror Lundell är konsekvent. Han fortsätter, i bok efter bok, att pedagogiskt redogöra för det allra mesta i sitt (ja, jag menar naturligtvis hans ROMANFIGURERS) liv: vad han har för sig, vilka gator han går på, vart han relativt planlöst åker i väg i sin bil (av vilket märke den nu för tillfället råkar vara), vad han äter och vad han tycker om det, vad han läser, vad han tittar på (i TV), vad han lyssnar på, vad han tycker om (inom en mängd olika områden). Man kan kalla mycket av det för samtidsmarkörer. Men man kan också kalla det för tirader och tjatigheter. Rätt mycket av en gammal smurf som gnäller om vad de yngre smurfarna har för sig. Till sist kan det, apropå just boken Värmen, påpekas att Lundell är mycket ovanlig även på ett annat sätt. Just det här kan nog nämligen vara den kanske första svenska roman som jag någonsin träffat på där INTE ETT ENDA ORD står att finna NÅGONSTANS PÅ SKYDDSOMSLAGET, om vad boken egentligen handlar om. Inte ett enda ord. Den potentiella publiken förväntas köpa den enbart för att det är Ulf Lundell som skrivit den. DÅ har man ganska höga tankar om sig själv. Eller förlaget (W&W har ju nu fått tillbaka Lundell igen efter utflykten till Schultz) om sin författare. NÄSTA ÅR ÄR det 30 år sedan författaren Lundell debuterade, med romanen Jack. Allt sedan dess har jag ansett det som en plikt att läsa honom. Följaktligen har jag läst allt han publicerat, i bokväg. Allt. Mycket har varit bra; somligt till och med extraordinärt bra och vitalt. Medan annat har varit av den överflödiga och hårt egocent-riska sorten. Värmen hamnar någonstans i mitten av den här bedömningsskalan. Men återigen hänger Lundell ut sitt hjärta till vädring och, trots allt, så kan föreliggande bok befinnas som värd att tagas del av. Både för män i 50-årsåldern och tjugo år yngre feminister. Det är ju de motpolerna som helt och hållet tycks behärska Lundell numera. FÖR ÖVRIGT SÅ finns det ingen kvinna, vare sig hos Ulf Lundell eller någon annanstans, som kan avge en så misstroget förintande blick som exempelvis katten Malin kan.