Som barn åkte jag till Finland på semester nästan varje sommar. Mamma föddes i Finland, men kriget gjorde henne faderlös och hon hamnade i Sverige. Många släktingar blev kvar.
Oftast bilade vi men en gång åkte jag och min mommo tåg från Torneå till Heinämäki. Både jag och mommo hade köpt varsin ny reshatt. Min var röd och jättefin, med brett brätte runtom. Resan var ett spännande - och ibland skrämmande - äventyr. Jag var inte van att se fyllon, det var nog därför en högljudd, perklande fylleresenär blev mitt starkaste minne från tågresan.
Väl framme hos mommos syster med familj väntade många soliga barfotadagar med bad, betande kossor på ängarna, skräckfyllda toabesök på utedasset där taggiga igelkottar växte till monster i nattmörkret, släktträffar, kulinariska middagar med kalakukko ("fisktupp" - ja, det ÄR en maträtt!) och en rad andra finska festligheter.
Veckorna gick, fräknarna på näsan blev alltfler och jag längtade efter pappa och mina syskon, som skulle bila ner och hämta hem oss. Jag längtade inte bara efter min familj utan törstade också efter att få tala svenska, eftersom varken min mommo eller mina släktingar talade mitt modersmål. Visst behärskade jag finskan flytande, men jag kunde inte uttrycka alla språkets nyanser på det sätt jag var van vid. Jag minns än i dag den befriande känslan att efter flera veckor prata svenska igen (ja, det här var ju i en tid när mobilen inte ännu fanns och när det var jättedyrt att ringa överhuvudtaget). Orden nästan snubblade över varann, så ivriga var de att få komma ut i friheten. Till vardags samsades svenskan och finskan bredvid varann på ett så naturligt sätt att jag aldrig ens tänkte på det.
Nu talar jag nästan aldrig finska längre. Släkten, den enbart finsktalande, finns inte kvar och språket har nästan rostat sönder för mig. Det var längesen jag semestrade i Finland, mina barn har aldrig gjort det och det enda de kan säga på finska är "Joulukinkku on jääkaapissa" (julskinkan står i kylskåpet).
Det känns tråkigt att mina barn inte delar mitt kulturarv, de har inte ens smakat kalakukko. Kanske är det på tiden att vi planerar in en bilsemester i Finland. Eller åtminstone en -kalakukkomiddag