i Kuriren. Krönikor som uteslutande handlade om graviditeten. Jag kom att tänka på dem när Anna Hedström här intill berättade att hon har skrivit mycket i väntan på, och under, graviditeterna.
Därför började jag leta i vårt digitala arkiv. Hur tänkte jag när jag
väntade femman? Jag hittade krönikan jag skrev om den allra sista tiden av
graviditeten, för fyra år sedan: "Aaaargh! Vem har sprejat, vaxat och geleat håret på toa nu igen? Hur många gånger avgrundsvrålet ekat genom det Wiik-Lindvallska hemmet under september månad vet ingen, vi har tappat räkningen, men räknar ändå med någon sorts rekord för ilskna illvrål. (Finns den kategorin i Guiness rekordbok?) Trettonåringen och elvaåringen missbrukar i smyg alla
typer av hårprodukter, men det funkade allt sämre med en höggradigt gravid och arg, men ändock öm, mor i huset som kunde sniffa sig till minsta doft.
- Hur länge kan man vara gravid egentligen? suckade trettonåringen uppgivet när bäst-före-datum både uppnåtts och passerats. Och det var inte utan att jag undrade detsamma ...
Dagarna gick, jag hasade omkring som en baglady i de mest otroliga klädkombinationer, ihopplockade av de få plagg som ännu passade på barbamammakroppen och råkade vara någorlunda fläckfria i maghöjd.
Vad sägs om multirandig klänning till mjukisbrallor som en gång var blå, hade resår och var hela överallt, kombinerat med väl ingångna birkenstockar? För att fördriva tiden kommenderade jag ut min omgivning pådiverse uppdrag. Bland annat kändes det plötsligt, efter år i total glömska, livsnödvändigt att börja vårda fötterna. Jag bara måste köpa en fotfil och fotkräm. Nu. På en gång. Maken kliade sig i huvudet, nickade medhållande - visst kunde
fötterna behöva sig en omgång - men undrade försynt om det var rätt läge just nu? Med en meter extramage i vägen för fötterna? Behöver jag säga att han en knapp halvsekund senare snällt
lommade iväg till Apoteket. Medan jag avundsjukt läste förlossningsberättelser på internet från all världens kvinnor, som naturligtvis alla fått föda sina barn före
beräknat datum, hörde jag med ena örat hur fyraåringen lekte i
rummet intill med sina batmangubbar. Jag spetsade öronen och när leken gick vidare till legobygge visade det sig att den nybyggda framtidsmaskinen - också - hade en jättestor mage. Hrrmmm ... Denna evighetsgraviditet började alldeles tydligt gå hela familjen på nerverna. När jag till slut vrålade till alla som orkade lyssna att "nu fick det bli en cykelpump om det så ville bara jag blev kvitt magen" hade jag
tydligen tryckt på den magiska knappen - några timmar senare var bebin född! - Nu tar du i ordentligt vid nästa värk, ännu ser vi inte vilken
hårfärg bebin har, hojtade barnmorskan hurtigt på upploppet varpå jag och maken försäkrade henne om att våra barn inte brukar ha
någon hårfärg alls. Och så kommer bebin! Med världens kalufs! Det enda jag ser är
massor av mörkt hår och en lugg som spretar uppåt. Inte har väl bebin redan börjat med hårvax? tänker jag förvirrat och inser att vi fått en helt ny sort denna gång. En prins med frisyr! En prins på knappa 4,7 kilo dessutom. Jotack, det kändes ... En fördel med stora bebisar är såklart att man blir jättesmal direkt efter förlossningen, tänkte jag nöjd när jag väl hämtat mig, och såg fram emot "smekmånaden" då alla som skulle komma för att beundra bebin samtidigt skulle berömma mig för hur smal jag hade blivit. Jaja, vad är väl en degmage
à la femte månaden att bekymra sig över när man dragit högsta vinsten i bebislotteriet? Vi fick en underbar liten prins och han är miljoners, miljaders, triljoners gånger bättre, mysigare, mjukare, ljuvligare, ja helt enkelt gosigare än en
cykelpump!" Är det konstigt att man längtar dit igen? Syns om två veckor.