Krönika av Ulf Lindroth
I dagens Norrbottens-Kuriren har vi en jaktbilaga. Ulf Lindroth är passionerad jägare och med hans krönika får du ett smakprov ur jaktbilagan.
Förhoppningsvis hittar du här något tips eller lite inspiration. Kanske hittar du rentav något som du vet att du kan göra bättre själv - bara de här sista jaktlösa dagarna går någon gång, så att du får börja igen Det är inte alls otroligt. Det ligger liksom i ämnets natur.
Jakten håller som bekant sina utövare igång långt efter att de lagt fotbollen eller skridskorna på hyllan. Varje ny säsong kan ge nya infallsvinklar på gamla problem. Det är lätt att lära sig sådant som är riktigt intressant. Den samlade kunskapen om vilt, hundar, jaktmetoder och utrustning är också enorm inom jägarkåren. Och de som fastnat för något specialområde kan det ofta verkligen på djupet.
Det är roligt. Det är också bra när man gör en jaktbilaga, eftersom det betyder att det alltid finns mera som borde vara med i tidningen. En del måste bara vänta till nästa år
Men ännu roligare är det faktum att vilken dag som helst nu så kan det hända att något knäcker en kvist inne i skogskanten vid ditt pass. Eller att din hund plötsligt ger hals en liten bit fram. Skovlar kommer att slå mot kvistar och tjädervingar att piska luften. Björnar kommer att ryta och riptuppar att skratta. Hundar kommer att stå, driva, skälla ståndskall och apportera.
Och sedan är det plötsligt vinter. Det pirrar i magen vid blotta tanken! Svarta orrtuppar i rimfrostiga björkar. Vinteryviga rödrävar på obruten nysnö. Ripor i vitt mot gråsvarta stenskravel.
Jag tänker ofta att jag måste fara varligt fram när jag berättar om jakt för ickejägare. I sanningens namn har jag väl inte sett särskilt många brista ut i gråt över allt de missat, men det känns alltid som om de borde göra det. Fast så här långt inne i en krönika i Kurirens jaktbilaga bör vi kunna strunta i den risken. Ickejägarna läser nog inte ända hit. (Och du som ändå gjort det, misströsta inte. Det finns alltid jägarexamenscirklar. Det är aldrig för sent.)
Här kan vi jägare lugnt konstatera det andra säkert misstänker - att det måste vara något visst med ett intresse som får hösten och vintern att framstå som de i särklass mest värdefulla delarna av året. Du vet lika väl som jag att andra människor ofta gruvar sig för det tilltagande mörkret. Märkligt. Lite sorgligt också.
Nåja. Folk får känna och göra vad de vill. Redan när du läst den här bilagan är nästa jakt lite närmare än den var då du började. Jag tar inte åt mig äran för det, men jag noterar det med tillfredsställelse.
Så jobbar vi med nyheter