Häromveckan var jag ute i Jokkmokksskogarna med en osedvanligt duktig finnspetstik.
Det är något visst med norrbottniska fjällskogar en frostig oktoberdag och det är något visst med tjäder. Lägg därtill en bra trädskällare och andra sätt att tillbringa en höstdag tappar lite färg.
Så börjar man fundera på valp. Jag satt hemma och skrev ut reportaget ett par dagar senare och kände hur jag verkligen vägde på det mentala staketet mellan att köpa finnspetsvalp och att inte köpa finnspetsvalp.
Det svindlade lite där på kanten mellan två beslut, för jag känner mig själv. Hade jag vägt över på "köp" hade beslutet varit oåterkalleligen fattat. Men jag kom tillbaka till min vardagliga sinnesstämning utan att ha tagit steget fullt ut. Den här gången.
En vecka senare gick jag som skytt på ett fjällprov för brittiska stående fågelhundar. Där kom känslan igen. Särskilt pointrar utstrålar något som tilltalar mig, en totalt enkelspårig jaktlust. Och fjället är fantastiskt och riporna är ju så fina.
Men jag pendlade tillbaka igen. Det blir ingen pointervalp heller, inte nu.
Det kräver mycket tid att låta en hund utvecklas fullt ut och just nu delas höstarna mellan skogsfågel, duvor, ripor, gäss, änder och sjöfågel. Det är ingen miljö för en specialisthund.
Och igår fick jag en solig men sval skogstur med den trogne mångsysslaren Moltas, en sådan där man vet att vissa ögonblick kommer att fastna i minnet för alltid. Resultatet blev sannerligen inte märkvärdigt, men det påminde mig om hur jag valde och varför. En bra känsla.
Det är nog verkligen riskabelt att se så många bra hundar. För det kräver en målmedveten satsning att utveckla en hund och splittrade jägare får sällan bra specialiserade hundar.
Men det är roligt att se och drömma. För någon gång...