September är förstås en kort månad med bara trettio dagar, men det är inte bara därför den flyger förbi. Det är en dramatisk månad också. För alla inblandade. Min strävhåriga sidekick Moltas har mognat många hundår under de här veckorna i skogen och på fjället. Det blir så när det händer mycket. Ripvittring i nosen och änder som ska apporteras i vassarna. Duvor över bulvanerna och orrar som lättar osynliga för husse bakom den ena täta granen efter den andra. Sådant är lika spännande för mig. Och under tiden kommer det då och då MMS från kompisar som skjutit björnar och älgar och kanske snäppet vassare ändå - granna tjädertuppar. Den ena jaktkamraten väntar i en stuga här, den andra på en vägkrog där. Det bläddras i kartor och navigeras med gps-apparater. Vi bor i kojor och tält, äter fläsk och ägg och palt, kör båt, flyger helikopter och fyller så sakteliga på frysen. När september flyter på bra är det trettio oslagbara dagar. I år kom valet som en extra krydda. Jag förtidsröstade, så valet påverkade inte jakten mycket. Men jag noterar att jakten påverkade valet och det mer dramatiskt än statsvetarna verkar begripa. Än har jag inte sett den korrekta eftervalsanalysen på löpsedlarna. Centern straffades mycket hårt i fjällänen. Den som vill övertyga mig om att det beror på något annat än partiets låsning i fjälljaktsfrågan har en tung uppgift framför sig. Vilken annan tydlig anledning finns till att just centern skulle tappa så dramatiskt i just dessa trakter just denna gång? Visst, de stora rörelserna i valet avgjordes av helt andra frågor. Men som väntat blev valet jämnt och faktum kvarstår: Om Reinfeldt under det gångna året tagit Maud och Eskil åt sidan, gett dem en verbal kalldusch, skrubbat av dem prestigen och sedan gett dem order att göra om och göra rätt ... Då hade Alliansen haft egen majoritet. Det är lätt att vara efterklok. Men i just det här fallet ska ingen påstå att det var särskilt svårt i förväg heller. Att göra fel ska ge färre röster än att göra rätt.
