Hängde det enbart på vinterns ripjakter så skulle det vara en överhängande risk för svält i det här hushållet under kommande månader. Utdelningen har inte blivit noll, men räknar man spenderade och hemförda kalorier har jag gått back. Rejält. Vi hade i alla fall tur med vädret. Det gick att jaga alla dagar, även om det förvisso drog lite kallt när det blåste frisk vind över fjället och termometern visade minus 18 grader. Man får jaga i medvind och sedan dra åt huvan, glömma riporna och bara skida mot vinden hem. Eller tvärtom. Prylarna var också i god ordning. Ett par lovande nya pjäxor gav mig skavsår, men idag finns det bra plåster mot sådant och i övrigt var de sköna. Allt höll, skotrarna fungerade och det lilla skytte det ändå blev frågan om gick fint. Vad som däremot inte gick var att jaga med lille Moltas. Ett par milda dagar med 10-12 minusgrader krängde jag på honom hans röda dräkt till skydd mot isklumpar i pälsen och släppte honom. Det såg lovande ut till en början. Men så plötsligt hade hans vorstehsvans, som inte skyddades av dräkten, fått nog av inbäddad snö och is inbäddad mellan de sträva stråna. Efter andra dagen hängde den rakt ner, öm. Vattensvans. Bara att vila, alltså. Riporna själva var få och skygga. Eller få och få, de var åtminstone svåra att hitta. Det är fullt möjligt att vi sökte på fel ställen. Fjällen har fått mindre snö än kusten i vinter och den snö de ändå fått har varit torr. Stora delar av fjällen är kalblåsta. Riporna kommer åt mat överallt och några särskilda koncentrationer lyckades vi inte hitta. Födan styr riporna. Faktum är att den nog styrde även oss. Vi hade garderat med rikligt med alldeles extra god mat och klarade fjällvistelserna galant. Så till den milda grad faktiskt att även om vi oundvikligen blev lite starkare och fick upp flåset lite, så kom vi knappast hem magrare. Och tur var väl det. För som sagt, att döma av ripjaktsresultatet skulle det kunna vänta ett oår. Då kan man inte vara tillräckligt väl förberedd.
