Hej där hemma, det här är en rapport från Almedalsveckan i Visby. Jag vill gärna börja den utan att reflektera över Almedalen som fenomen – men det är komplett omöjligt. Jag vet nämligen inte om jag hatar eller älskar detta jättelika arrangemang som har kallats ”världens största demokratiska arena”.
Å ena sidan ett myller av intressanta seminarier. Jag önskar till exempel att jag hade hunnit höra samtalet ”Att flytta en stad” om stadsomvandlingen i Kiruna. Kommunalrådet Kristina Zakrisson och LKAB-direktören Stefan Hämäläinen diskuterade vad som får människor att trivas i en stad – och vem som ska fixa det.
Å andra sidan är det rent struntprat att ”alla” är i Almedalen. Det här är ett arrangemang som gärna talar om utsatta människor – men där få utsatta människor syns till. Politiker, journalister, lobbyister och samhällsdebattörer rör sig hemtamt mellan varandra och olika mingel.
Jag är en del av det, inget snack om saken. Och jag tycker inte att det känns vidare bra med hela denna uppvisning i etablissemang. Who’s hot and who’s not.
Men, som sagt, Almedalsveckan är inte bara det. Den är massa viktig samhällsdebatt också. Som när fackförbundet Vision presenterar en undersökning som visar att unga människor vill ha jämställda arbetsgivare.
Närmare nio av tio unga säger att det är viktigt att ens arbetsgivare jobbar aktivt med jämställdhetsfrågor. Varannan säger att arbetsgivarens jämställdhetsarbete är en faktor när de söker nytt jobb. De unga ser lika lön och lika karriärmöjligheter för kvinnor och män som de viktigaste kännetecknen hos en jämställd arbetsgivare.
De norrbottniska gruvbolagen gör alltså helt rätt som anstränger sig för att könsbalansera sina rekryteringar, så att fler kvinnor börjar arbeta i gruvan. Men det räcker så klart inte med att få dit kvinnorna – de måste även erbjudas karriärvägar i bolagen och rekryteras till högre poster.
Endast två av nio i LKAB:s koncernledning är kvinnor. I Northlands ledning är siffrorna två av tio. Gruvbolagen är ännu så långt från könsbalans att det känns naivt att fråga när deras ledningsgrupper blir jämställda.
Diskussionen i Norrbotten fastnar ofta vid hur vi ska få fler kvinnor att arbeta i gruvan. Vad som är minst lika angeläget, men mycket svårare, är att locka män till vården och omsorgen. Inte så konstigt kanske, med tanke på de många gånger usla arbetsvillkoren. Som Vision skriver:
”Vi vet sedan tidigare undersökningar att unga som arbetar inom välfärdssektorn tycker att de har spännande och viktiga jobb som kommer till nytta för samhället, och att de har intressanta arbetsuppgifter. Men lön och utvecklingsmöjligheter motsvarar inte förväntningarna.”
Samhället har alltså nedvärderat kvinnodominerade yrken så till den milda grad att det nu är svårt att rekrytera personal till vård och omsorg. Och om det är något Norrbotten behöver de kommande åren, så är det nya välfärdsarbetare.
Länets demografiska utveckling är ju som den är: Fler norrbottningar dör än föds vilket gör att allt färre ska försörja allt fler. Vården och omsorgen måste lyckas med att nyrekrytera. Inte bara för att ersätta de många anställda som går i pension. Även för att vårdtagarna blir allt äldre och har ett allt större vårdbehov.
Till sist visar sig alltså Norrbottens viktigaste framtidsfråga vara – jämställdheten. Att människan blir viktigast, inte könet, så att män och kvinnor inte känner pressen att välja olika yrken. Så att kvinnodominerade yrken inte värderas lägre än mansdominerade.
Det är något att tänka på för de norrbottningar som fortfarande ser jämställdhetsfrågor som ”mjuka frågor”. Eller som avfärdar jämställdhetsarbete med att det kan ju kärringarna syssla med på sidan av.
Med vänliga hälsningar, er feminist i Almedalen.