Idag tänkte jag sticka ut hakan lite: Jag påstår att jag inte längre håller på att jaga in någon hund. Jag har en jakthund.
Det är en stor omställning, för det känns som om jag under en ganska lång följd av år inte haft någon riktigt färdig, säker fyrbent jaktkamrat. Men det har hänt något.
Tro inte att jag haft en friktionsfri inledning på jaktsäsongen. Det vore att påstå för mycket. Varje gång jag tagit med Moltas på årets första försök på någon jaktform har jag bränt några säkringar.
Den första duvjakten blev ett cirkusnummer med en knallapporterande vorsteh som gick ur hand under apportsök. De första gåsapporterna var
obetydligt bättre. Eller för att vara krass - de
var ännu sämre.
Den första sjöfågeljakten över vettar gick väl någorlunda bra, även om mitt kära husdjur verkade ha glömt allt han lärt sig om dirigering. Men det första kvällssträcket på änder inleddes med totalt kaos och de första skogshönsen restes på egen hand. För att inte tala om den första ripkullen på fjället.
Men sedan hände det intressanta, det som gör att jag nu nästan vågar andas ut och utan alltför många förbehåll påstå att jag har en jakthund: Den andra jakten av respektive slag har gått bra. När det fallit mycket fågel har förbättringen i vissa fall kommit redan under loppet av den första jakten.
Min strävhåriga kollega har slutat upp med knallapporterna, mer eller mindre. Han tittar ibland var jag pekar.
Ovanan att tugga till en fågel vid tillfälle verkar ha förlorat nyhetens behag och han verkar ha förstått att det är mycket viktigt att fågel som trycker får fortsätta trycka tills jag hunnit fram.
Jag är den förste att erkänna att jag fått mycket hjälp med Moltas grunddressyr, men jag har samtidigt en stark tro på att det är fågel som skapar en fågelhund. Och jag har gett honom chanser att lära.
Det verkar som om han tagit dem. Lille Moltas har blivit en jaktkompis. Även om jag inte vet vad resten av hösten har att erbjuda så tror jag det blir det starkaste jaktminnet från 2011.