Den senaste veckan har mycket handlat om försvunna personer i Norrbotten. I södra Sverige har fenomenet Missing people funnits länge medan det här i norra delen av Sverige endast funnits en avdelning i Västerbotten.
Sedan en tid tillbaka finns en avdelning i Norrbotten och den var i allra högsta grad inblandad i eftersöket och återfinnandet av den 23-åring som försvann på bostadsområdet Porsön i Luleå i slutet av april.
På mycket kort tid samlades 350 personer på Porsön för att söka efter 23-åringen, mycket av informationen kring eftersöket spreds via sociala medier och uppslutningen var nästintill sensationell.
Det var också personer från Missing people som till slut hittade 23-åringen.
23-åringen återfanns inte vid liv, men att man lyckades hitta honom var givetvis en lättnad för 23-åringens anhöriga som nu fick svaret på många frågor. Inte alla, men några i alla fall.
I onsdags larmade polisen om att en 20-årig kvinna försvunnit i närheten av Boden. Återigen lyckades Missing people organisera sig och ställde upp med hundratalet frivilliga som i eländig terräng och dåligt väder sökte efter 20-åringen.
När detta skrivs har 20-åringen ännu inte återfunnits, men Missing people fortsätter att tillsammans med polis och räddningstjänst leta efter henne.
Vad får då folk att ge sig ut i skog och mark för att leta efter försvunna personer?
Svaret är olika beroende på vem du frågar. Som journalist är antalet engagemang i föreningar och dylikt minimala för att man inte ska hamna i en situation där man inte fritt kan granska. Därför är jag inte med i Missing people.
Om jag inte var journalist skulle jag gärna ställa upp, helt enkelt eftersom jag är intresserad av polisens och räddningstjänstens arbete. Att delta i eftersök är ett sätt att på nära håll följa arbetet och dessutom kunna hjälpa till.
Att gå och leta kan de flesta göra. Sedan är det inte svårt att sätta sig in i hur anhöriga till en försvunnen person ska känna sig. Förtvivlan, rädslan och ovissheten. Att kunna hjälpa till i det läget visar på stor medmänsklighet från de frivilliga. Man ska heller inte underskatta spänningsmomentet som också finns i eftersöket.
Finns det något negativt med organisationen då?
Tja, det har funnits diskussioner där personer väckt frågan om någon verkligen är försvunnen eller om personen valt att själv göra sig oanträffbar, kanske av rädsla för en våldsam partner eller liknande. Då kan Missing peoples fantastiska insatser få motsatt effekt.
Allt handlar således om små avvägningar där polis, räddningstjänst och frivilliga tillsammans organiserar sig av en viktig anledning. Att rädda liv - och ge anhöriga visshet.