I arbetsrummet hänger arbetet som hon broderar på just nu, en biskopskåpa som ska vara klar i september. Det är den som är anledningen till att hon finns tillgänglig mitt i sommaren för en intervju. Maken är renägare och vid den här tiden på året brukar hon annars vara med på kalvmärkningen.
Trots sitt lugna yttre är hon lite stressad över om hon ska hinna brodera klart och har stannat kvar i villan i Övre Soppero för att arbeta.
Vi är där för att kika på vad konstnären själv har på sina väggar – och mycket konst är det, i varje rum och i många vrår finns det tavlor och små skulpturer från nu verksamma konstnärer som hon studerat eller arbetat med. Men där finns också en del fynd hon stött på i olika affärer, och även en del från den bortgångna svärmoderns hem och samisk slöjd och hantverk. Samt egendesignade porslinstallrikar som vi hittar i ett skåp i köket.
–Inköpschefen på Porsgrunds porslinfabrik gick på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg med mig och gjorde en beställning. Men design, det är skittufft och inte lätt att kombinera med bild, säger Britta.
I hallen finns ett stort porträtt på henne själv signerat Erling Johansson.
– Jag satt modell för honom i oktober förra året, och egocentrerad som jag är så har jag hängt den väl synlig, säger hon och skrattar och berättat lite om hur det var att sitta modell:
– Jag kom till ateljén vid tio–elva på förmiddagen och vi var inte klara förrän tolv timmar senare. Att måla tog inte så många timmar, men det var mycket prat först. Jag förstod jag honom, han har ju vuxit upp i ett strikt laestadianskt hem. Min mor var också laestadian, men inte puritan.
Det är andra gången han målat av henne, första gången var i Nikkaluokta för 20 år sedan. Eftersom de inte visste var den första tavlan var avtalades tid för att göra en ny tavla. Nyligen har den första tavlan hittats av konstnären i Sarvisvaara och är på väg till Britta.
I hallen finns även ett porträtt på den samiska författaren Johann Tuuri, den första författaren som skrev om samiska förhållanden.
– Jag hittade det i ett antikvariat i Stockholm för 25–30 år sedan och köpte det för 75 kronor. Jag brukar inte leta aktivt, jag har vuxit upp i en renskötarfamilj och då kan man inte samla på sig saker. Men ibland springer man på klenoder, säger hon.
Tvärtemot vad man skulle kunna tro lägger hon inte så mycket möda när hon placerar konsten.
– Jag bara sätter upp och provar mig fram, säger hon.
Sedan två år håller Britta Marakatt-Labba på och röjer i sin bortgångna svärmors hus.
– Det tar tid. Hon blev hundra år och där finns mycket grejer, och en del tar jag hand om, men jag har inte plats för allt.
Några saker har dock letat sig in i villan, bland annat en dekorerad blåsbälg, märkt med årtalet 1935, och några gamla slevar.
– Hon höll på att slänga dem. Jag tycker om sådana här gamla patinerade bruksföremål, säger Britta.
I trappan upp till övervåningen har hon bland annat ett par akvareller av Lars Lerin, Värmlandskonstnär.
– Han är en gammal bekant till mig sen 80-talet, säger hon.
Konstnärer byter alltså verk med varandra och bygger på så sätt upp en konstsamling. Men tar det inte tid att producera det där man ska byta?
– Nja, det är ju inte så ofta man gör det, och man byter sådant som man redan har, säger hon.
– Jag ser inte på siffror hur mycket en bild är värd, utan det är bilden i sig som berättar värdet. Blir jag berörd av en bild eller ett hantvek byter jag gärna oavsett om min bild har dubbla värdet i siffror jämfört med det jag byter till. I ett rum på övervåningen står det tavlor lutade mot väggen.
– Det är inte så himmelens kul, men jag har ju inte plats för allt, säger hon lite bekymrat. Men jag har sett att det är fler som har det så.
Britta Marakatt-Labba har inte sin egen konst på väggarna, förutom några mindre tavlor i entrén.
–Jag jobbar så intensivt med mina egna saker, det är skönt att vila ögonen från dem och se något annat.
I entrén hittar man också svärmors gamla koppskrin i ett hörn.
– Det användes vid flytt, hon förvarade kaffekopparna i det. Och den här stolen tycker jag har en så häftig färg, jag fick tre stycken av en gammal man i Nordnorge, berättar hon och visar på en skarpt turkos-grön stol med ett rött tyghjärta på sitsen.
På en fönsterbräda i entrén hittar vi också ett före detta saltkar gjort av bockhorn. Ingraverat finns årtalen 1932, 1937, 1939 och 1952.
– Jag har en sak som jag har fått av Ellen Grieg, en norsk textilkonstnär, säger hon och rullar ut den på golvet för att visa. Jag har faktiskt en plats för den senare, när jag tagit bort skåp och hyllor i hallen. Men textilier är ju lite jobbiga, eftersom de samlar damm. Jag brukar glasa in mina egna verk, också för att de är ömtåliga.
Brittas yrke har tagit henne med på resor runtom i världen. Hon har haft utställningar i Japan, Kina, Kuba, Kanada och USA. Hennes 24 meter långa och 40 centimeter höga broderi som skildrar den samiska historien är nu utställt i New York och ska sedan vidare till Alaska.
– Jag var med vid vernissagen i New York och jag åker till Alaska i februari nästa år. Den är som en bayeuxtapet och är så skör, jag vill vara med när de sätter upp den, säger hon.
Under utbildningstiden bodde hon i Göteborg, på fyra olika ställen, bland annat omodernt med dass på gården och i kollektiv. Hon har också bott i Nordnorge en period.
– Att jag bott i Göteborg har förstås påverkat mig estetiskt. Men jag var hela tiden klar över att jag skulle flytta tillbaka hit, säger hon.
I huset i Övre Soppero har hon bott sedan 1986, vilket var ett år efter giftermålet med Nils. Sonen John Isak är nu 22 år. Växte upp gjorde hon i en tiobarnsfamilj. Det var trångbott.
– Jag fick lite dåligt samvete i början över att bo själv i ett hus med flera rum.
Hon vill ha det städat hemma, och förklarar det med sin uppväxt.
– Man kan inte ha det för stökigt när man bor i en kåta. Jag är väl lite pedantisk, men jag kan inte ha för mycket kaos omkring mig. Jag städar mitt arbetsrum efter varje arbetspass. Jag måste ju hitta det jag håller på med.
Brittas pappa dog när hon var fem år. Som de flesta samiska barn gick hon på nomadskola, vilket innebar undervisning på svenska – ett språk hon inte kunde – och boende på internat från det att hon var sju år.
– Jag visste väldigt tidigt att jag ville bli något med teckning. Det skrev jag i såna där mina vänner-böcker, som fanns då. Det fanns en form av längtan att jobba med bild, säger hon.
Som julafton blev det för Britta, som är nummer åtta i syskonskaran, när de äldre syskonen kom hem från skolan med färgkritor. De stora Tornedalsbegravningarna var också en sorts högtid för barnen.
– Det var mycket tårtor på begravningarna och jag och mina syskon tiggde kartongerna efteråt. De använde vi för att rita på och hade vi inte pennor så använde vi kol från eldstaden.
I barndomshemmet hade de ingen konst på väggarna, bara ett grafiskt tryck och en bok med text i rent guld.
– Men vi hade ju också den stora tavlan utanför, naturen, säger Britta Marakatt-Labba.