Det är sorg i huset. Vår stamkrog har stängt. Visserligen ska de bara bygga om en sväng, men ändå. I vanliga fall har den bara stängt "på sådana helger man äter sill" - vilket är illa nog om man är en djupt beroende stammis.Nu vankar vi fram och tillbaka likt skadskjutna kråkor utan mening eller mål. Vart ska vi ta vägen? Laga mat hemma är så klart det billigaste och mest förnuftiga alternativet, men ibland måste väl ändå en stackars människa få förlusta sig en smula?Hela stammisgrejen är oerhört laddad. Att få räkna sig som stammis är en ära man bär likt en lagerkrans - och ett ständigt hopp om att man inte sorteras in i kategorin "skitjobbiga stammisar".Och exakt när den magiska gränsen passerats är omöjligt att säga. Vissa hävdar att stammis ska man kunna bli efter första besöket. En bra personal ska känna igen en och visa det.För egen del tar det nog lite fler besök innan jag klassas som krambar, men blir stolt som en tåcke (skånska för tupp) den dagen första kramen inkasseras. Må så förloppet ha påskyndats med fjäskigt dricksande. Egot behöver ju bekräftelse, kosta vad det kosta vill.Men nu gapar tillvaron tom och tråkig. Exakt hur lång tid kan det ta att dra om några fåniga rör? Man kanske skulle muta rörmokaren med en middag. Frågan är bara var?
