Videon är inte längre tillgänglig
Musiken dundrar ur högtalarna, deltagarna har ställt upp framför skivstänger och trälådor. Klockan på väggen tickar och domaren Peder Larsson räknar ner:
– Tre, två, ett – kööör!
Vi befinner oss på Crossfit Luleå där veckans deltävling i den världsomspännande tävlingen Crossfit open avgörs. Tavlans instruktioner är tydliga för den som kan sin crossfitvokabulär: amrap = as many rounds as possible, så många rundor som möjligt, på tio minuter och rundorna ska bestå av korrekt utförda övningar enligt följande:
· Fem shoulder2overhead = militärpress från axlar till raka armar.
· Tio deadlift = marklyft.
· 15 boxjump = boxhopp.
Skivstångens vikt är 52,5 kilo för killarna och 35 kilo för tjejerna.
Otto Dahlgren gör sig redo. Han förbereder kroppen och värmer upp genom sittande rodd, hopprep och stretching, samtidigt som han sneglar på de tävlande som startat före honom.
Det dunsar i golvet av skivstänger som släpps ner, det peppas och ropas ”Kom igen nu, du orkar!”. Domarna räknar antal repetitioner och håller koll på antalet
utförda varv. De tävlande håller på i tio minuter; bara ett kort ögonblick för den som betraktar tävlingen – men en evighet för den som kämpar i tävlingsområdet.
I det tredje heatet är det Ottos tur att ställa upp. Han ser fokuserad ut. Laddad. Otto går ut starkt och, till skillnad från de flesta andra som deltar i tävlingen, väljer han till en början att hoppa upp på boxen, i stället för att kliva upp och ner. I början
är det riktigt jämnt mellan honom och hans medtävlande men efter ett tag går den andre killen om Otto, som är fullt medveten om detta och känner pressen.
Efter tio minuter och sju och ett halvt varv med skivstänger och boxhopp lägger sig Otto flämtande ner. Tiden är ute – han har gjort sitt bästa och känner sig nöjd. Otto upprepar något han sagt förut:
– Jag är bara nybörjare på det här ...
Runtom det utmätta tävlingsområdet står släkt och vänner, några småflickor frågar sin pappa ”vann du allt?”
Hemma i lägenheten på Kallkällan ligger Ottos små pojkar och sover. Egentligen skulle de, och sambon Camilla,
också varit här, men tävlingstiden krockade med pojkarnas mat- och sovklocka.
– Nu ska jag åka hem till dem och bara softa, äta gott och kanske ser vi en film tillsammans, säger Otto, som vill ta tillvara på tiden med familjen. Snart åker han till jobbet igen och där stannar han i sju dagar.
Otto är en av många arbetspendlare som jobbar i gruvan i Kiruna. Han kör lastbil under jord och har jobbat åt LTH i snart tre år. Han är van att resa bort för att jobba och Camilla är van att leva som en ensamstående mamma varannan vecka.
– Vi har hela tiden haft ett distansförhållande. Vi träffades precis innan Otto skulle på ett uppdrag i Afghanistan och när han kom hem fick han jobbet på LTH, säger hon.
Men visst tycker både Camilla och Otto att det kan kännas slitigt mellan varven. Camilla säger att det känns jobbigt när barnen är sjuka och hon är ensam med dem och Otto säger att hemlängtan gör sig gällande allt oftare sedan han blev pappa.
– Vi pratar med varann i telefon och skypar minst en gång om dagen. Nu är Douglas så stor att han också kan prata med mig, det känns kul.
Annars säger Otto att dagarna i Kiruna är minst lika inrutade som hemma i Luleå. Han jobbar sju dagar i sträck, dagarna är långa och han är trött efter en hel dag i lastbilen. Lägenheten delar han med andra arbetspendlare.
Träningen upprätthåller han genom att köra egna crossfitpass, utifrån dagens wod:s på boxen hemma i Luleå. Han tränar på ett gym i Kiruna och telefonlinjen till coacherna på boxen i Luleå går varm.
– Förra veckan när jag skulle köra en av deltävlingarna däruppe blev det faktiskt fler samtal till PärJohan än till Camilla och då fick jag faktiskt dåligt samvete, säger Otto.
Ambitionen är att träna fem-sex gånger i veckan och Otto säger att han är beredd att göra nästan allt för att få till sina träningstillfällen, men han vill att familjen ska märka så lite som möjligt av att han är borta.
– Behövs det så kör jag mitt i natten men oftast blir det på kvällen när barnen är nattade. Jag måste träna för att må bra.
Otto är killen som tränat styrketräning ända sen gymnasieåren.
– I början ville jag bara ha stora muskler. Under senare år tyckte jag inte längre att jag utvecklades och när jag skadade mig för ett år sedan blev jag tvungen att ta ett uppehåll. Jag kunde bara löpträna.
Det var då Otto började söka efter nya utmaningar, nya sätt att träna och han hittade crossfiten. Han började köra egna crossfitinspirerade pass på gymmet och när kompisen PärJohan berättade att han och Peder skulle öppna en box var Otto en av de första medlemmarna att anmäla sig.
Crossfit är en riktigt hajpad träningsform just nu, men vad är grejen?
– Man vet aldrig i förväg vad dagens pass består av, det gillar jag och även om man blir bättre och bättre så blir det aldrig LÄTTARE eftersom du ligger på ditt max hela tiden. Passen är ganska korta och passar om man
inte har jättemycket tid att lägga på träningen.
Ottos sambo Camilla skrattar och säger att det visserligen var ett av argumenten när Otto ville börja träna crossfit.
– Jo, du sa ju att du bara skulle vara borta en timme men i själva verket är du borta tre.
Otto försvarar sig med att allt ännu är så nytt.
– Jag vill utvecklas och lära mig så mycket som möjligt. När jag är klar med mitt pass stannar jag gärna och kollar hur instruktörerna tränar och man stannar och pratar.
Otto berättar om träningsanläggningens familjära stämning, boxen tar bara emot ett begränsat antal medlemmar vilket gör att de andra som tränar där blir lite som ens andra familj.
Under de sju dagar som Otto tillbringar hemma i Luleå varannan vecka lägger han trots allt den mesta tiden på sin egen familj. Camilla är just nu mammaledig med lille Charlie och Douglas går på dagis 15 timmar i veckan, vilket gör att alla fyra får mycket gemensam tid när alla är lediga.
Otto hämtar och lämnar på dagis och tar gärna omvägen förbi lekplatsen tillsammans med sin son – om Douglas vill det.
Om livet kommer att se ut exakt såhär om man siar några år in i framtiden vet inte Otto men familjen drömmer om ett eget hus och på längre sikt skulle Otto gärna ha ett hemmagym. Just nu är Camilla helt ointresserad av träning och pojkarna är för små, men vem vet hur det ser ut om några år?!