I huset på Blåbärsvägen i Jokkmokk har slöjden en central plats. En del av vardagsrummet har blivit syateljé och i köket har hennes examensarbete med samisk heminredning fått en egen hörna. Det märks att Katarina Spik Skum brinner för Duodji.
I augusti 2015 tog hon en masterexamen vid Sami University College i Kautokeino. Utbildningen har gett henne en ny, vidgad syn på slöjden och på vad man kan göra med duodji. Efter examen har hon visat sin utställning i både Sverige och Norge, samtidigt som hon jobbar heltid som lärare vid Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk.
Under marknaden ska hon delta i ett samtal med rubriken ”Vad är kolt” tillsammans med Anna-Stina Svakko och samtalsledaren Katarina Pirak Sikku i Ajttes hörsal. Hon hoppas att publiken ska delta i diskussionen och att nya tankar väcks.
Ett enkelt svar på frågan är att kolt är samernas traditionella klädsel. Men Katarina Spik Skum ser fram emot att få diskutera ämnet på ett djupare plan:
– Det är ju en stor skillnad om man går bara några decennier tillbaka, som när min mamma var liten. Då var kolten vardagsklädsel och något man var tvungen att ha. I dag är den något annat, och kanske har den blivit ännu viktigare, säger hon och berättar om hur koltens värde har förändrats:
– I dag har den blivit något värdefullt. Dels ekonomiskt, eftersom det är en dyrbar investering med exklusiva material, dels för att den också är en viktig markering och status för den som bär den.
Kolten har även hittat nya vägar utseendemässigt, och det har gått fort. Bara de senaste 20 åren har mycket hänt, enligt Katarina Spik Skum:
– När jag gick på Samernas slöjdlinje på 1990-talet var det fortfarande väldigt traditionellt. Nu syr man koltar i alla färger, även pasteller. Det ska vara blingbling-band, paljetter och silver.
Hon ser fram emot många frågor att ta ställning till, och hoppas på en intressant diskussion där även publiken blir delaktig:
– Hur långt kan man gå, hur länge är det en kolt, är det en kolt när man har ändrat? Det är frågan. Är det en kolt när man har lagt in andra saker och gjort en massa förändringar? Om man har bytt ut alla färger, är det en kolt då, när man inte har de traditionella samiska färgerna? Eller är det jag som gör att det är en kolt, att jag är same och att jag bär den även om den inte följer kriterierna?
– Det ska bli jätteintressant att höra vad publiken säger - och att se vad kolten hittar för vägar framöver.
Plötsligt ställer hon ner kaffekoppen, reser sig från köksbordet och går med raska steg mot lådan med kläder som står i hallen.
– Vänta, jag måste visa er en sak. Den här kolten är intressant, inte struken dock men jag tog med den ändå.
Hon vecklar ut ett svart, glänsande klädesplagg i mönstrad sammet som för tankarna till en aftonklänning. Det enda som påminner om en kolt är de färgglada detaljerna kring halsringning, ärmslut och nederkant. Idén fick hon under sitt bachelorarbete då hon skulle sy en traditionell lulesamisk päls.
– Jag såg att mormor och morfars pälsar hade olika mönster, och en annan ärm än den traditionella koltärmen. Då började jag fundera på om det funnits flera olika ärmar.
För att få svar på sin fråga tog hon hjälp av det rasbiologiska materialet.
– Materialet, och syftet med det, är ju jättehemskt, men det är en otrolig skatt för slöjdare. Det är så fina bilder, och många som aldrig publicerats. Där såg jag den variant på ärmar som jag sökte.
När hon studerade materialet såg hon för första gången en lulesamisk kolt med några ringar på, och blev intresserad. Hon åkte till tygaffären Lapplådan i Jokkmokk och frågade vad det var för tyg, och fick svaret att det heter präglad sammet.
– Jag ska ha präglad sammet, jag ska sy en kolt, sa jag. Men det var nästan omöjligt att få tag på. Hos Siden-Karlsson i Stockholm hittade jag till slut tyget som jag sökte.
Hon håller upp tyget mot ljuset för att mönstret ska framträda tydligare:
– Det är lite väl wow-igt, kanske. Men jag sydde min kolt, och det är jag väldigt glad för i dag. Det är en av de koltar jag är mest förtjust i.
Hon hade aldrig hört talas om präglad sammet innan hon såg bilden från 1920-1930-talet, och frågan som väcktes hos henne var: Är det här en kolt, när jag lagt så mycket fokus på tyget, eller är det något annat?
Hon har sytt många koltar genom åren, mest till barnen, men även några till sig själv. Den traditionella kolten i kläde med de ursprungliga färgerna är dock ett måste, anser hon.
– Den känns mest användbar, så är det för mig. Den är fin på begravning, på bröllop, om du träffar kungen, ja överallt. Den känns rätt i alla sammanhang.
Vad ska du ha på dig under diskussionen på torsdag?
– Jag hade egentligen bestämt mig för att ha en traditionell kolt, men sedan började jag tänka om. Dels vill jag föra fram materialet på ett annat sätt, dels vill jag använda de rasbiologiska bilderna för att försöka göra något bra av dem, lite som en markering. Det var tragiskt att de blev fotograferade, men en skatt för oss som är kvar, om man använder dem på rätt sätt. Så jag tror att det blir sammet på torsdag.