Den vita termosen skakar när Gunnar Kieri häller upp kaffet.
– Jag har fått börja använda tvåhandsgrepp när det gäller sånt här, säger han.
Han låter inte uppgiven. Inte sorgsen. Han säger det med ett litet skratt och man ser hur humorn glimtar till i de bruna ögonen.Sedan börjar han berätta om Maria.
Hon som levde till 93 år och som innan hon dog klippte sönder allt till mattrasor. Bordsdukar, lakan, gardiner – ingenting undkom saxen som någon råkat glömma i hennes rum. Inte ens hennes eget nattlinne. På golvet i ålderdomshemmet i Övertorneå förvandlade Maria sina livsberättelser till nystan som hon placerade i en ring runt henne. När personalen hittade henne på morgonen satt hon naken på en pall och frös.
Gunnar Kieri hörde talas om Maria redan som 20-åring.
– Hon var dement och vandrade fram och tillbaka i korridoren när någon en dag kom på att hon en gång i livet varit duktig på att klippa mattrasor. Och det visade sig att händerna fortfarande kom ihåg, säger Kieri.
Det är Maria som är urmodern i Längtan hem – tornedalsförfattarens 16:e bok som dels utspelar sig under tidigt 1900-tal när självhushållningen går mot sitt slut, men som under andra halvan byter spår. Gunnar Kieri fortsätter med att berätta andras historier om hur det var att tvingas lämna Tornedalen för att hitta ett sätt att försörja sig.
Om hur det var att bära på en längtan hem.Gunnar Kieri beskriver det som tvångsförflyttning. Man flyttade frivilligt men hade ingen val och ingen möjlighet att flytta tillbaka. Arbetsförmedlingens enda uppgift var att skriva ut biljetter. AMS – Alla måste söderut.
Gunnar Kieri lämnade själv Tornedalen som 17-åring när han följde med sin moster till Stockholm. Han fick chans att arbeta och tjäna pengar men känslan av hemlängtan var alltid närvarande. Tornedalsförfattaren beskriver känslan som våldsam och tårfylld.
– Jag tror inte det finns en enda människa som någon gång i livet känt en längtan hem, säger han.
Från början ville han ha en dubbelrubrik. Marias nystan - Alla måste söderut. Det fanns en fantastisk bild på en enslig väg som var aktuell ett tag och som hade passat perfekt till titeln. Men Gunnar Kieri valde att släppa den idén.
– Vad tror du människorna söderut hade tänkt? De hade tänkt att nu har de obildade skogsmänniskorna i norr hittat en väg till paradiset i södra Sverige.
Han kan inte låta bli att skratta åt sin egen formulering.
Istället valde han att vandra upp till Lammivaaras kala och mossklädda klippor utanför barndomsbyn Kuivakangas. Han vände kameraobjektivet mot Torneälven i öster och knäppte av. Långt nedanför berget ser man platsen där Gunnar Kieri föddes på nyårsaftonen 1928.
Gunnar Kieri var 43 år när han tillsammans med Ivar Sundström debuterade med den omtalade 1:a arbetskompaniet Storsien. Året var 1972 och den dokumentära boken är fortfarande aktuell och efterfrågad. Det var en författardebut som ingen hade vågat satsa pengar på när Gunnar Kieri växte upp. Vid skolstarten kunde han inte ett ord svenska. Precis som de flesta andra på skolgården. Några av barnen hade visserligen lärt sig att säga mamma och pappa men för Gunnar var det alltid äiti ja isä. Svenska var ett främmande språk.
Den första knuffen i riktning mot författarskapet fick han vid Kungliga Göta Pansarlivgarde i Enköping. Kontraktet med försvarsmakten var på fyra och ett halvt år och Gunnar Kieris tanke var att i förlängningen kanske kunna jobba som tullare eller polis. De var 35 stycken i volontärgruppen där Gunnar var den enda soldaten från norra Sverige.
Den enda som bröt på finska. Han blev inte mobbad men säger att jargongen stundtals var hård om hans sätt att prata och uttrycka sig.
Efter tre månader fick gruppen en civil utbildning med lärare från Stockholm. En av uppgifterna var att skriva en uppsats.
– Dagen efter kom läraren tillbaka med andan i halsen och sa "vet ni om att vi har en författare i gruppen". Ingen kunde gissa att det var jag.
Gunnar Kieri kände plötsligt att det kanske fanns mer i livet än det militära. Kontraktet med försvarsmakten var dock ett problem eftersom det inte kunde brytas.
Under juluppehållet var han hemma i Kuivakangas och fick en idé.
– Jag tog med en bild på Stalin som jag satte upp på skåpdörren. Det fungerade och efter tre dagar var jag civil, säger han och skrattar.
Författarskapet lät dock vänta på sig ytterligare drygt 20 år. Han försörjde sig bland annat med egen taxirörelse och som lastbilsförare i Malmbergsgruvan.Sista vintern innan han bestämde sig för att satsa på skrivandet körde han timmerbil i Junosuando. Det var 30 grader kallt två veckor i sträck. Gunnar Kieri jobbade 12-timmarsskift och frös så att han grät.– Jag sa till mig själv att jag har en medfödd gåva som förpliktar på något sätt. Jag ska skriva om Tornedalingar som i generationer överlevt i detta karga klimat. Så här i efterhand kan jag tänka att det var bra för mitt skrivande att jag fick livserfarenhet innan jag började.
Längtan hem är den femte i Gunnar Kieris historiska svit som startade 1990 med Pil med järnskodd spets. Att välj ut en favorit bland sina 16 böcker är svårt för Tornedalsförfattaren. Det blir lite som att välja en favorit bland sina egna barn.
Han nämner När tranorna vänder åter och Finnmarken brinner - Ruija pallaa. Han funderar en stund innan han lägger till sviten om Tornedalspojken Lars som inleddes 1976 med Av dig blir det ingenting och avslutades 1985 med Är han inte svensk?
Vad har skrivandet betytt för dig?
– Allt. Det har varit det väsentliga i mitt liv i över 40 år. Jag begriper inte att jag blir 85 år, fortfarande planerar jag nästa bok.
Vet du redan nu vad din nästa bok kommer att handla om?
– Att berätta andras historier är någonting som jag gärna vill fortsätta med. Men när jag får en idé om vad han ska skriva så vet jag aldrig hur det kommer att sluta. Det kommer idéer och infall under resans gång.
Du har sagt att du ogillar beskrivningen klassresa, varför?
– En del påstår att jag har gjort en klassresa. Men jag säger i helvete heller. Till vad? Jag hade en väldigt trygg uppväxt och hade inte haft det bättre om jag växt upp på Östermalm i Stockholm.
Vi går ner till älven som rinner ett stenkast från huset. Jämtöälven där man kan fylla hinkar med abborre under vissa tider på året. För den som vuxit med Torneälvens strömmande vatten utanför köksfönstret är det här en bra plats. Efter halva vägen längs stigen genom slyn kommer han på att han inte har käppen med sig. Han sträcker sig ner och plockar upp en grov trädgren som får fungera som tillfälligt stöd.
Humorn gör sig påmind igen när han reflekterar över åldrandet.
– Jag brukar säga att Jorden måste ha svällt eftersom det känns som att avstånden blivit längre.
Fram till 80-årsdagen kände han inte av sina krämpor speciellt mycket men de senaste åren har ålderdomen blivit mer påtaglig.
Han har haft problem med hjärtat. Senaste gången var för tre år sedan och det var efter den gången han bestämde sig för att sluta fundera på det.
Och istället leva till 100.
– På ett eller annat sätt får man säkert livet bortgjort, säger Gunnar Kieri.Sedan skrattar han.