Videon är inte längre tillgänglig
Gunilla Falk har på kort tid blivit omtalad för sina djur- och naturbilder. Hon köpte sin första kamera för sex år sedan och har sedan den dagen fotograferat i princip varje dag. Ibland bara några timmar, andra gånger har hon packat tältet i kanoten och varit borta i flera dygn.
Gunilla har insett att hon har en tendens bli manisk när hon fotograferar.
De flesta bilder tar hon i Luvos, fem mil väster om Jokkmokk, där hon och maken Gunnar har en stuga och ett hus som just nu renoveras för permanent boende den dag Gunilla går i pension. På de här markerna vid Karatssjön som mynnar ut i Pärlälven finns ett rikt djurliv med älg, björn, räv, bäver, utter och flera fågelarter. Det var här som Gunilla i somras fick unika bilder på en pilgrimsfalk. Under många år hade hon misslyckats men den här gången blev allting perfekt. Efter flera timmar i obekväm sittställning med kamouflagenätet över sig och objektivet riktat mot en speciell gren, fick hon bilderna hon så länge drömt om.
– Jag höll på att ge upp och hade börjat packa ihop när den kom flygande och satte sig. Det var rätt ljus och rätt bakgrund, den satt kvar och jag fick fantastiska bilder. Vanligtvis brukar de skrämmas av kameraljudet, säger Gunilla.
Det finns gott om björn i trakten men hon har ännu inte lyckats fotografera en levande.
– Man måste ha ett gömsle och mata dem om man ska lyckas och det är ju ett stort projekt. Jag har försökt med att tälta där vi slaktat älg men björnen känner att man är där.
Gunilla säger att hon har funderat på att åka till östra Finland dit många naturfotografer reser för att fotografera björn och varg i vilt tillstånd.
– Men det hade varit en betydligt större upplevelse att få fota en på egen mark.
I år har Gunilla haft utställning på turistbyrån i Jokkmokk och intresset för hennes bilder har varit stort. Hon har aldrig tidigare sålt så bra som den här sommaren.
Bilderna på Pilgrimen är en av hennes personliga favoriter men även bilderna på bävrarna från förra vintern. Bilderna togs när hon var mitt inne i en tuff behandling för den lymfkörtelcancer som upptäcktes i september 2014.
Gunilla hade under en tid känt sig ovanligt trött men avfärdat det med att det nog var åldern som gjorde sig påmind. När hon fick svåra smärtor i ljumsken tvingades hon söka hjälp. På vårdcentralen i Jokkmokk pekade allt på ett ljumskbråck och Gunilla skickades vidare till Gällivare.
Läkaren sa att Gunilla drabbats av inflammerad lymfkörtel men hon såg på hans ansiktsuttryck att han misstänkte någonting betydligt allvarligare. Provsvaren som kom tre veckor senare visade att hon hade rätt.
– Det var en aggressiv form av lymfkörtelcancer. Men jag hade tur eftersom jag bara hade det på ett ställe. Om man får det på flera ställen så är prognosen dålig, säger hon.
Gunilla fick cellgiftsbehandling som gjorde att hennes kropp bröts ner. Hon tappade allt hår och när hon fick sista cellgiftsbehandlingen i mars i år orkade hon nästan inte stiga upp ur sängen. Men hon tappade aldrig sin positiva inställning och tron på att hon en dag skulle bli frisk. Under hela den tuffa perioden så slutade Gunilla aldrig att fotografera och hon menar att det hjälpte henne att hålla humöret och kampviljan uppe.
– Förutom stödet från min man och mina barn så blev naturen och bilderna en hjälp mot cancern, säger hon.
Bilderna på bävrarna tog hon efter att maken Gunnar skjutsat ut henne med skoter och skottat upp en snövall där hon kunde ligga och vänta med sin kamera.
– Bävrarna är väldigt känsliga. De har dålig syn men känner de lukten av en människa så försvinner de. Jag hade tur för det tog bara en och en halv timme så dök de upp.
I dag är Gunilla helt återställd från cancern. Hon går på kontroll var tredje månad och det kommer att dröja fem år innan hon blir friskförklarad. Sjukdomstiden har påverkat henne – på ett positivt sätt.
– Före allt det här så var jag, som många andra, livrädd för ordet cancer. Men jag har fått lära mig så mycket nytt. Dels genom den information som jag själv letat fram men också det jag lärt mig av de duktiga läkarna jag haft. Det mesta går ju faktiskt att bota i dag.
Gunilla är en obotlig optimist som aldrig har en negativ inställning.
– När jag blev sjuk så gick jag ut direkt att berättade om det. Det kändes bra för mig för då vågade folk prata med mig om det. Det var inga konstigheter och jag fick massor av reaktioner från både friska och andra cancersjuka.
– På ett sätt var det en positiv upplevelse men samtidigt fick jag givetvis fick en tankeställare över vad som är viktigt i livet.
Risken för återfall är störst det första året, men det är ingenting som Gunilla går omkring och funderar över. Istället har hon haft fullt upp med att fotografera det fantastiska norrskenet som synts över Luvos den här hösten och alla fåglar vid hennes fågelmatning. Det har även blivit nya bilder på både rävar och älgar.
Konditionen är på väg tillbaka och hon funderar över att förnya sin kamerautrustning.
För naturmänniskan Gunilla är fotointresset någonting som fortsätter att växa.