I yngre dagar var jag hemma hos min kompis Sara och pluggade. Hennes pappa Bosse kom hem nöjd och glad från skogen med en hel korg nyplockade kantareller. Han smörstekte dem och gratinerade fantastiskt fina mackor i ugnen.
Resten av familjen var helt ointresserad. De hade väl fått kantarellmackor i tid och otid. Men som jag åt. Jag åt och åt och åt. Toast efter toast. Pappa Bosse tindrade med ögonen och var salig av lycka över att någon äntligen uppskattade hans skatter. Jag glömmer det aldrig. Han ler nog lika belåtet än i dag i sin himmel.
God i sig själv
Kantareller är för mig något av det allra godaste naturen har att bjuda på. Av svampsnobbar anses det nästintill vulgärt att gilla kantareller. Alltför simpelt, liksom. För lättillgängligt och menlöst. När det finns riskor och kremlor.
Men jag blir knäsvag av den där nötaktiga köttigheten som väcks i full blom av så lite som en smörklick, en nypa salt och några drag med pepparkvarnen. Mer behövs liksom inte.
Otippad kombo
Nyligen bjöds jag på små smörstekta kantareller blandat med lättkokta bondbönor. Det var som att få det bästa av det bästa från den här årstiden i en och samma tugga. En otippad, men ändå så självklar kombination. Ungefär som att man ska dricka vin från samma trakt som maten kommer ifrån. Bra lärdom: Käka det som är bäst just nu så passar det ihop. Ungefär som min kantarellrisotto med kräftor. Sensommarmums de luxe.
Skogens guld
Och kantareller har verkligen förmågan att ta oss tillbaka till naturen. Facebook kloggar igen av kantarellkorgar och svampmackor. Alla vill skryta med sina fynd och anrättningar.
Det finns en anledning till att kantareller kallas skogens guld. Och det handlar inte bara om färgen. Kantareller är helt enkelt sagolikt goda. Sedan får svampeliten säga vad den vill.