Kalasets mörka sida

- Det är mellan 22 och 02 på natten som vi har mest att göra, säger Kristoffer Wahter, som är ansvarig för hjälparbetet under Luleåkalaset. Till vardags är Kristoffer Wahter yrkesofficer. Men när det nalkas festivaler eller stora evenemang byter han om i närmsta telefonhytt och blir uppdragsledare på Luleå första hjälpen-grupp. Adrenalinet pumpar Trots att han bara är 25 år, har han redan sju års erfarenhet av hjälparbete. - Jag gör det här för att jag älskar att hjälpa människor, det är... vänta...vänta... en tjej med andningsvårigheter vid LO-huset. Följ med, säger Kristoffer och rusar iväg. Så är det hela natten. Centralen rapporterar via radio och Kristoffer springer iväg med Kuriren i hälarna. Adrenalinet pumpar från första till sista minuten. En festivalkväll gör Röda korset ungefär 100 ingripanden. - De allra flesta handlar om skrubbsår och andra småsår, men nästan inget ingripande är för fylleri, säger Kristoffer Wahter. Skrubbsår i all ära, men vid halv två-tiden på natten påminner Röda korsets lokal snarare om Beirut. En ung kvinna har slagit huvudet i marken och personalen kämpar frenetiskt för att hon inte ska förlora medvetandet. Ambulans är på väg. Bredvid ligger en ung tjej, som hamnade i kläm under ett slagsmål. Hon kan inte andas och har panik. Mittemot ligger en tjej med svåra buksmärtor efter en spark i magen. Röda korset ringer efter en ny ambulans. De anhöriga tröstas. Ett tiotal första hjälpen-arbetare är igång. Mildra mänskligt lidande Röda korsets motto är enkelt. Förebygga, förhindra och mildra mänskligt lidande. Så låter det i teorin. I praktiken innebär det att gruppens 25 medarbetare måste vara samspelta som en symfoniorkester. De är i ständig kontakt via radio, de ger varandra understöd och fyller luckorna som uppstår när någon grupp tvingas förstärka ett ingripande. Allt dirigeras från det tillfälliga högkvarteret på Storgatan. Dit ringer polisen, SOS Alarm och vakterna när de har något att rapportera och därifrån håller man koll på de sex hjälpgrupperna som finns utstationerade på festivalområdet. På gatan är det Kristoffer Wahter som spelar första fiolen. Han håller koll på ingripandena, rör sig från hamn till hamn och springer från olycka till olycka. Gud, så han springer. Varken första hjälpen-gruppen eller medmänskliga gruppen, som ger offren psykosocialt stöd, får betalt för sitt arbete. Ideellt arbete - Det är helt ideellt, men det betyder inte att vi inte får något tillbaka. Vi känner en enorm tillfredsställelse när vi lyckas hjälpa någon som mår dåligt, säger Kristoffer Wahter. Ibland kommer de fram nästa år och tackar. Då känns det att det är värt de långa nätterna. När den sista festivalbesökaren ragglar hem i gryningen, sätter sig alla som har jobbat under natten och går igenom kvällen. De pratar om de olika ingripanden de fått göra. - Det är en oerhört viktig stund, där alla får chans att ventilera vad de känner, om de varit med om något obehagligt eller om de bara behöver prata av sig, säger Kristoffer. De mötena är inte tidsbegränsade, vi sitter och pratar tills alla är nöjda, oavsett hur lång tid det tar. Det är sällan personalen kommer hem före sex på morgonen. Arbetet har inget pris, men är fullt av värde. - Det är klart att det finns dagar man frågar sig om det värt all möda, men gruppen är fantastisk och man får så mycket tillbaka så man fortsätter år efter år, säger Kristoffer Wahter och springer iväg. Någon behöver honom. Igen.

Kalasets mörka sida

Två borttappade barn gråter på trappan till Röda korsets lokal på Köpmangatan i centrala Luleå. Vi är några minuter från midnatt men förtrollningen är redan bruten. Luleåkalaset har börjat visa sin mörka sida och då får Röda korset gripa in.