Januarihjärtat tinar upp

En mil från Niemisel mot Morjärv, sväng vänster efter bit efter skylten Bjurå, kör 50 meter och sedan är du framme. Jaha, men det är ju mitt i skogen. Jo, det stämmer, men där bakom de mörka gardinerna i bygdelokalen händer det saker. En glutt i dörren och beviset slår med värme emot mig. Där i den lilla lokalen som en gång var Folkets hus är det sorl i luften. Människor står och sitter, de är mer eller mindre festklädda och en del har ett vinglas i händerna medan andra tar sig ett hembakat fika i teaterkaféet en bit längre in. Anita Selström som har en dotter med i revyn berättar att hon bland annat bakat 500 godbitar. - Man vill ju hjälpa till på något sätt, säger hon blygsamt där hon sitter på en hög stol. Bakom ryggen smyger det upp en dam, men inte vilken som helst. Det är Gudrun Wennström, hon formligen strålar när hon tar mig i hand, men inte av den anledningen. Hon är uppspelt av förväntan för snart är det dags för premiär. Hon tar sig då och då mot ena kinden för att känna att mikrofonmyggan är ordentligt fastplåstrad. Hon hinner med några ord innan hon drar med mig upp en våning till rummet där resten av de åtta i ensemblen finns. Det är bara minuter kvar och de verkar planlöst gå omkring i det lilla utrymmet. - O, vad nervös jag är, men det ska man vara, säger Birgitta Nilsson. Yngst i sällskapet, 34-åriga Linda Strand Andersson, som just i kväll för första gången ska stå på scen inför publik tittar bara rakt fram, men med ett leende. Innan jag går därifrån nästan ropar Mia Doverstål. - Nu ska vi köra tvåhundra procent ... Nere i teaterlokalen sitter de flesta på plats, naturligtvis är det fullsatt, 146 personer. Det är trångt och nästan tyst, bara småprat hörs. Det lyser 15 på scendraperiet, siffror som drar till sig uppmärksamhet och framförallt bygger det upp en förväntan. "Hej alla love, det är här kärleken frodas". Kottarnas premiär har börjat och Di leva i form av 76-årige Ove Nordlund hörs i lokalen. Avstampet är gjort till kottarnas revykväll denna lördag. Under den drygt två timmar långa föreställningen som heter Gammalt och nytt lånat och bytt bjuds det på närhet. Det är en enkelhet som tilltalar, inga invecklade utsvävningar som får publiken osäker på vad de hör och ser. Här är det byakomik blandad med en spetsad vardag, och det görs med väldigt små medel. En skylt, några stolar, något bord och lite annat. Det går så där lagom snabbt mellan numren, 29 stycken, som är korta och direktverkande. Dansbandsmusikern Daniel Nyström som är ny bjuder bland annat på Elton John och dragspelsmusik. Det är utan tvekan en välavvägd föreställning som naturligtvis har sådana där härliga toppar. Till exempel när Gudrun Wennström, Ove Nordlund och Rolf Tallus ska föreställa en åldrad besättning på ett flygplan. Det är förvecklingar med dålig hörsel, synfel och tappat minne, en bild av den höjda pensionsåldern. Publiken vrider sig av skratt de här minuterna. Dirty dancing med Gudrun Wennström i underkläder är härlig. Denna mogna, inte trådsmala kvinna bjuder på sig själv så att åskådarna inte riktigt vet om de ska titta eller inte. Rolf Tallus är utmärkt med sina skiftande dialekter, framförallt när han besöker arbetsförmedlingen. De båda akterna har bra variation, men den första är något vassare. Fast det finns höjdare i andra delen också, till exempel: Cell block tango. Fyra fängslade kvinnor berättar med sång hur de mördade sina män. På Valborgsmässoafton 1994 på ett berg i närheten av Bjurå dracks det vin, och våren skålades in. Dessutom tyckte någon att det skulle göras revy. 1995 var första, nu är premiären för den 15:e avklarad. Gudrun Wennström har varit med alla år, och att det blivit så många år förklarar hon kort: - Det är så vansinnigt roligt. Bara att hålla med, jag har gjort som Birgitta Nilsson sa åt mig innan föreställningen. - Du kommer att le hela dagen i morgon.