Jaktkrönika: Nu är det full fart framåt som gäller

Jag vet knappt var jag ska börja, men... Det är igång igen! Som vanligt har jag flängt runt en del så här i början av säsongen. Det ramlar vetekorn ur stövlarna och yr duv- och gåsdun när jag rotar i kamouflagenäten. Egentligen är jag fortfarande för trött för att riktigt säkert kunna dra mig till minnes, men spåren tyder på att jag varit söderut. Samtidigt har skogsfågeljakt och andjakt kommit igång, så det är väl inte mycket att fundera på. Full fart framåt är det enda rimliga. Att jag mår lite illa när väckarklockan ringer betyder inte att jag inte kan välta mig ur sängen. Just i det ögonblicket är hur som helst ett dåligt tillfälle att ompröva sitt beslut att stiga upp. Det är alltför lätt att kapitulera för sömnskulden om man känner efter. Trots att man vet att livet kommer tillbaka efter en kopp kaffe. Och trots den smått magiska känslan lite senare, när gryningsljuset kommer krypande över
marker som man just då
bara delar med det vilda. Så upp och ut. Det är en intensiv period, men det är ju positivt. Augusti, september och oktober är vad amerikanerna kallar "larger than life". Det är stort. Men samtidigt är livet fullt av motsägelser. På en punkt händer det faktiskt nästan för lite just nu... I somras sprang vorstehvalpen Moltas runt fötterna på mig och höll mig mycket upptagen. På ett väldigt trevligt sätt, får jag tillägga. Och nu är han på träning hos sin uppfödare. Hur tomt blev inte det! Det stora plustecknet i kalkylen är att han får lära sig apportering och fågelhantering på en lite annan nivå än hos undertecknad. Jag gillar att tänka på mig själv som en man av principer, men om jag ser på mig själv lite från sidan så kan jag se att det inte verkar slå igenom så tydligt när jag fostrar hundar. Det råder inga större tvivel om att både Moltas och jag kommer att ha glädje av hans skolgång på lite sikt. Fast just nu är arrangemanget lite tveeggat. Jag hälsade på junior här om veckan och jag vet att han har det bra, men detta är en hund som är lätt att sakna. Det är tydligt att en valp kommer långt med att vara glad, orädd och åtminstone relativt lugn. Nåja, han kommer ju hem snart. Och sedan har jag jobb åt honom. I höst blir det väl tämligen lugnt eftersom han är så ung, men redan vårvinterns ripor lär få smaka på allvaret. Och om precis ett år, då... En lugn augusti? Nej, det händer inte nästa år
heller. Tack och lov.