När tillvaron krackelerar spelar det ingen roll vem du är till vardags. När Ann Heberlein sitter i väntrummet på S:t Lars är den välformulerade etikforskaren långt borta.
En lördag i augusti konstaterar Ann Heberlein att sommaren är över. Hon går omkring i nattlinne, långkalsonger och raggsockar – och hon fryser:
”I morgonkväll ska jag ta nattåget till Stockholm. På måndag ska jag föreläsa på Franska skolan. Jag vill inte. Jag vill ingenting. På tisdag kommer en fotograf. På onsdag kommer en journalist. Jag vill vara ifred. Jag vill krypa in i en mörk håla och få dö ifred.”
Ja, hon ser barnen. Ja, hon vet att hon älskar dem men hon kan inte känna det. Men nej, hon kan inte känna annat än leda, bara att tvätta håret blir en övermäktig ansträngning.
Primitiv kärlek
Hur orkar hon, var får hon kraften och framför allt modet att skriva så hudlöst, så nära om allt det svarta? Under läsningen tvingas jag lägga ifrån mig boken, avsnitten om barnen – två pojkar och en liten flicka som bara är sex år gammal när mamma går ned i svart – skär i läsare.
Barnen är hennes livlina, den länk till det levande som håller henne kvar. Ännu en dag och ännu en ... att föreställa sig de små vid mammas kista blir för tufft. Nej, detta kan hon inte göra mot dem.
– Barnen var ändå de som på något plan lyckats nå mig och jag har en stark pliktkänsla när det gäller dem. Det finns en primitiv kärlek, en känslomässig navelsträng som inte klipps av.
När vi talas vid har det skrivits spaltkilometer om hennes bok, under den gångna helgen har hon och dottern förberett sommaren med att så tomater. I år ska det bli stordåd i den skånska trädgården är det tänkt.
Hon låter förväntansfull trots att hon egentligen föredrar vintern och möjligheten att kura inomhus. Och ja, hon mår bättre i dag, med hjälp av ny medicinering och tät kontakt med en ny psykiatriker är hon på väg tillbaka.
Samtidigt vet hon att dagsformen fortfarande skiftar, hela tiden.
Inte ensam
Från början var det inte alls tänkt att hennes loggbok från sommaren 2008 skulle bli en bok.
– Nej, jag skrev inte alls för publicering, det fanns ingen sådan plan. Skrivandet var ett slags överlevnadsstrategi – ett samtal med mig själv och de texter jag läser. Skrivandet var mitt sätt att bearbeta tankarna och övertala mig själv att hålla mig kvar i livet.
– Men jag hade lyckats hantera den här känslan än en gång och började fundera över om min erfarenhet kunde vara intressant för andra. Jag är ju inte ensam om att vara bipolär, (det som tidigare kallats manodepressiv reds. anm.) det finns siffror som pekar på att så hög andel som åtta till tio procent av befolkningen lever med detta, lite beroende på vilka kriterier för diagnos man ställer upp.
Efter att hennes man och en nära vän fått läsa materialet tog hon kontakt med Svante Weyler som genast såg en text med egen bäring och litterära kvaliteter. Att hennes man också stod bakom en publicering var avgörande.
– Hade han sagt nej hade det inte blivit någon bok.
Släpper taget
Berättelsen tar sin början under senvår och försommar när depressionen, efter en period av manisk aktivitet, är på väg att ta överhand. I en gotländsk kyrkbänk släpper hon taget och låter tårarna rinna. Även där finns läsaren med.
– Mycket är skrivet i stunden i ett tillstånd av svår ångest. Min uppfattning av verkligheten var förryckt, och paradoxalt just därför inte privat. När jag läste korrektur kunde jag inte minnas att jag skrivit vissa avsnitt ...
Trots den bitvis nattsvarta berättelsen är detta en hoppfull bok – det finns ett liv som måste levas mot alla odds.
– Man kan få uppfattningen att jag är helt ensam men jag har en familj som älskar mig, en man och tre barn. Min man var fysiskt väldigt närvarande men han når inte fram när jag mår så här.
– Det kan faktiskt också vara befriande för anhöriga som tror att de inte försökt tillräckligt, inte gjort nog – det går inte att nå en människa som är djupt deprimerad.
Starka reaktioner
Det hade kunna bli ett självterapeutiskt projekt, en privat dagbok utan intresse för andra än möjligen henne själv och de allra närmaste.
Istället blev resultatet en bästsäljare i sin genre. Förstaupplagan sålde slut på bara fem dagar och läsarreaktionerna har varit överväldigande.
– Det fanns ett uppdämt behov och många uttrycker en tacksamhet och att de känner igen sig i mina toppar och dalar. För många anhöriga har boken hjälp till att lyfta en del av skuldbördan.
Att dessutom kunna ge andra med samma diagnos ett hopp och visa på att det är möjligt att leva, inte bara överleva, är viktigt menar hon.
– När jag varit på uppläsningar och exempelvis träffat unga flickor som skulle ha kunna varit jag för 20 år sedan, har många sagt att min bok gett dem kraft att kämpa vidare. Dessa unga flickor mellan 18-25 ser mig som en förebild.
– Jag har ju tagit mig igenom detta, fyller snart 40 och är besluten om att fortsätta leva. I den åldern såg jag aldrig någon framtid och de tror, precis som jag gjorde, att de är dömda till ensamhet, säger hon och tillägger:
– Det är också viktigt att betona att det bara är i perioder jag mår dåligt, jag är inte helt frisk nu heller men under långa perioder mår jag bra.