En av sommarens varmaste dagar sitter vi i köket hos familjen Grahn på Hornsgatan i Luleå. Mamma Ewa fixar med kaffe och Frida bjuder på hembakta biskvier. Frida är nyss hemkommen från gymnasieåret i miljonstaden Shenzhen i södra Kina.
Lusten för Kina har funnits med henne alltid.
– Allt med Kina är så intressant. Kinesiskan är det coolaste språket av alla och möjligheten att lära mig språket var en av anledningarna till att det blev Kina, säger Frida.
Hon åkte i augusti förra året med 23 kilo i väskan och två års gymnasiekinesiska i bagaget. Det var första gången hon åkte iväg ensam så långt.
– Det var väldigt overkligt att åka iväg, jag var knappt nervös. Likadant när jag kom fram, jag tänkte bara ”jaha, nu är jag i Kina”. Det var först efter någon vecka som känslan kom: ”WOW, JAG ÄR I KINA!!!”, berättar Frida.
Drömmen att åka till Kina hade gått i uppfyllelse.
– Bara grejen att höra traditionell musik och se alla människor.... Jag uppskattar verkligen kineserna, de är så varmhjärtade. Och maten är jättegod.
Skillnader dök förstås upp, bland annat när det gäller maten.
– Det var lite ovant att folk bara reste sig upp och gick när de ätit färdigt. Man tackar inte för maten, för den artigheten skapar distans. Och att de gärna sörplar så högt de kan. I början tänkte jag ”shit, vad de låter”, men sen slutade jag tänka på det.
Det tog en månad innan Frida kunde uttrycka sig något så när som hon ville och det blev många missförstånd längs vägen. Kinesiska är ett tonspråk, vilket innebär att betydelsen kan ändras om man går upp eller ner i tonen när man uttalar stavelserna.
– Det är ett svårt språk och jag kände mig väldigt begränsad i början. Först när jag kom ville jag fråga min värdmamma, som inte talade engelska, var jag skulle sätta min smutsiga tvätt. Men jag visste varken orden för tvätt eller smutsig eller sätta, berättar hon och skrattar åt minnet.
En annan gång blev det lite tokigt med maten. Middagen innehöll en rätt med en rotsak, som uttalades nästan likadant som ”fiskhuvud”, vilket gjorde att vegetarianen Frida inte åt av den. När hon uttalar de olika orden låter de likadant för reporterns ovana öron.
Att inte kunna prata och uttrycka sig som hon ville var jobbigt.
– Jag tycker om att prata och språket gick framåt så sakta. Samtidigt blev jag mer motiverad att plugga. Men hemlängtan kände jag egentligen bara i början innan jag kunde uttrycka mig ordentligt.
Frida åkte iväg genom organisationen YFU, som ordnade familjen hon bodde hos. Den bestod av en mamma och en dotter på 13 år, som var den som kunde bäst engelska. Pappan i familjen arbetade på annan ort och var hemma ibland.
Frida hade ett eget rum i lägenheten på 17:e våningen i 30-våningshuset i ett lugnt område. Det tog henne ungefär en halvtimme att promenera och åka tunnelbana till skolan.
Skolan i Kina är något helt annat än skolan i Sverige. Där fanns palmer på skolgården och korridorer utan väggar. Men de stora skillnaderna handlade om pedagogik, bemötande och skoldagarnas längd.
Varje dag började med morgongymnastik. Iklädda sina skoluniformer gick de tusen eleverna på led till marschmusik till gymnastiken, som ägde rum utomhus.
– Jag var den långa blonda i ett hav av kineser, säger Frida.
I skolsalen reste sig eleverna och hälsade på läraren i början av varje lektion samt när de svarade på frågor. De som kom för sent eller svarade fel fick också stå upp som straff.
Det var inte tillåtet att ha för långt hår för pojkarna, eller färgat hår, örhängen eller smink för samtliga. En gång fick Frida en tillsägelse för att hon glömt ta bort ett av sina örhängen.
– I Sverige har vi ett mer vänskapligt förhållande till lärarna. I Kina var lärarna strikta, det var ett tydligt elev–lärareförhållande. Man avbryter inte läraren, har man frågor så ställer man dem efter lektionen. Men jag trivdes så bra i skolan, med klasskamraterna som var så intresserade och snälla, och lärarna hade ändå humor.
De kinesiska eleverna gick i skolan från halv åtta på morgonen till tio på kvällen, förutom två timmars lunchrast, då de flesta la sig att sova. Många av dem bodde på skolan.
Inlärningen handlade mycket om att lära sig utantill.
– De memorerade texterna och skrev precis så som det stod i boken. I Sverige är det tvärtom, viktigt att lära sig använda egna ord och tänka själv.
Frida kunde bara hänga med i undervisningen i engelska.
– Jag insåg det efter ett tag det inte gick att hänga med i till exempel kemi och matte på kinesiska.Istället satt jag på lektionerna och studerade själv. Jag övade på att skriva kinesiska tecken och översatte små historier till kinesiska, säger Frida.
Hon umgicks knappt med klasskamraterna efter skolan.
–De hade så mycket att göra. De vänner jag träffade på fritiden gick på universitetet, säger hon.
Fridas skoldag började halv åtta och slutade halv sex. Då åkte hon hem till sin familj och gjorde läxorna, övade på den kinesiska harpan guzheng som hon började lära sig under året, skrev på sin blogg eller tecknade.
– Det var kulturen. Folket är så vänliga, nyfikna. Språket, jag älskar kinesiskan. Klimatet. Maten är något jag kommer att sakna.
–Jag är så glad att jag är uppvuxen i Sverige och att jag inte går i en kinesisk skola. Eleverna har inget annat liv, de bara pluggar, äter och även sover på skolan. Nu var det ju inte hemskt för mig, men jag skulle aldrig vilja gå där på riktigt.
Om framtiden vet inte Frida så mycket ännu, mer än att hon ska gå sista året på humanistiska programmet på Luleå gymnasieskola. Hon ska försöka hålla liv i sin kinesiska genom att läsa böcker, hålla kontakt med vännerna i Kina och bekanta i Sverige.
Kanske åker hon tillbaka och studerar vidare eller jobbar där. Att kunna kinesiska har ett stort värde i sig, tycker hon.
– Språk är ju något man har nytta av i det verkliga livet, det är så roligt med språk, man får ut så mycket av att bara kunna prata med människor.