<STRONG>För någon </STRONG>vecka sedan såg jag ett djur komma simmande längs en bäck. Ungefär hundra ­meter bort steg det iland. Det var inte en bäver. Rörelserna var lite för rastlösa och dessutom hade ­djuret en lång avsmalnande svans och ljusa kinder. En utter! Det är sällan man ser så mycket av djurlivet som just så här års. ­Grönskan som spirar är hett ­eftertraktad. Många däggdjur ­vaktar sina revir inför föryngringssäsongen. Dessutom slår det de flesta ­fågelarter att parning verkar vara en bra idé just nu. Då slår det förstås lite gnistor. <BR><STRONG>De senaste </STRONG>veckorna har jag ­varit ute någon timme här och några timmar där. Det har dykt upp älgar och rådjur men även harar, rävar, bävrar, bisam och som sagt utter. Bland fåglarna var knipor, gräs­änder och skrakar tidigt uppe. Men på simfågelfronten finns mycket ­annat också. Jag rekommenderar gärna en kväll vid något av ­Norrbottens fina andvatten. Om inte annat får man träning på ­artkännedomen. Det bästa sättet att skilja våra andarter åt i flykten är att titta på silhuetten, vingföringen och frekvensen i vingslagen och så här års blir hanarnas vårfärger ett bra facit på artbestämningen. Risken finns förstås att man känner sig en liten aning udda när man sitter i en dyig tuva och slåss med den ­första myggan. Men frågan är om du inte känner någon som istället sitter och glor på någon dokusåpa. Du kan ju väga för och emot en stund. Om du ändå tvekar kan du satsa på att ta med lite sällskap och en termos kaffe. Då tippar definitivt balansen över till våtmarkens fördel. <BR><STRONG>Ytterligare sällskap </STRONG>kommer snart. Tunga gräsänder. Kanske ett par slanka stjärtänder och lite ­senare på kvällen högtflygande band av visslande bläsänder. Då det skymmer susar det till när flockar av krickor sveper in lågt över vattnet. I skyn hörs enkelbeckasinens bräkande och över trädtopparna sträcker den ena morkullan efter den andra. Men tillbaka till uttern. Väl uppe i strandbrinken började den ge ifrån sig ett kort gällt ljud. Ljud som borde gå att härma med den harskrikspipa som låg i fickan. Sagt och gjort - även jag började ge ifrån mig små visslingar. Jag undrar om jag inte borde ­busvissla mera på stan. Någon slags gåva har jag nog. Uttern blev i alla fall synnerligen attraherad och hoppade genast i ån. Den ­simmade oavbrutet visslande ändå in till strandbrinken under mina fötter. Där ångrade den sig visserligen snabbt och försvann, men mötet var kul ändå! Och ganska typiskt - bara på våren...
