Ann-Helén Laestadius är Kirunabon som efter att ha flyttat till södra Sverige blev Norrbottensförfattare. Hennes samiska identitet var en stor influens i succédebuten ”SMS från Soppero” som i skrivande stund har fått tre uppföljare. Och nyligen blev hon nominerad till Augustpriset för sin senaste roman ”Tio över ett”.
Veckan innan vi gör vår intervju har Ann-Helén Laestadius besökt Kiruna och genomfört en av sina många föreläsningar. Hon svarar i sin fasta telefon, en kvarleva från hennes tid som kriminalreporter på tidningen Stockholm City.
Varför flyttade du ner till Stockholm?
– Jag kände att jag ville plugga och kom in på Södertörns högskola där jag läste statskunskap. Senare började jag läsa kriminologi på Stockholms universitet. Jag vikarierade på Aftonbladet och fick långtidsvikariat och blev kvar här nere helt enkelt. Senare arbetade jag också på Expressen och Svenska Dagbladet innan jag började på Stockholm City som kriminalreporter. 2009 lade tidningen ner och sedan dess är jag frilans.
Hade du idén till ”Tio över ett” innan du gjorde din bok om Bromsgatan 2014?
– Ja, jag tänkte på båda samtidigt. Jag ville göra en dokumentär bok och en fiktiv bok. Men eftersom det var ganska bråttom innan man skulle börja riva på Bromsgatan var jag tvungen att göra den dokumentära boken först. Men det var ganska bra eftersom jag fick väldigt mycket inspiration till ”Tio över ett”.
Brukar du lägga ner stor tid på research?
– När jag skrev mina böcker om Agnes utgick jag väldigt mycket från egna erfarenheter, tankar, platsar och upplevelser. Men när jag gjorde min tredje bok om Agnes åkte jag ut till det samiska konfirmationslägret i Nikkaluokta, det var nog första gången jag gjorde riktig research.
– Men rätt ofta utgår jag från mig själv. Det gör jag också i ”Tio över ett”. Men inför den boken gjorde jag mer research än vanligt. Särskilt om LKAB.
Har du besökt Bromsgatan efter att man påbörjat rivningen?
– Ja, i somras inför releasen av” Tio över ett” åkte vi dit. Det var en jättejobbig känsla. Det kändes väldigt konstigt att husen var borta. Jag kan inte riktigt tänka tanken att åttans gård, där jag vuxit upp, snart försvinner.
– Men jag har blivit lovad att jag ska få besöka min gamla lägenhet innan de river den. Jag har svårt för förändringarna som sker i Kiruna, jag tycker det är jättetråkigt.
Hur reagerade du när du först fick höra om nomineringen till Augustpriset?
– Jag var i Kiruna när min förläggare ringde och meddelade att jag var nominerad. Jag stod och tittade ut över gruvan när jag fick beskedet. Mina händer skakade och det var kaos i hjärnan, men på ett bra sätt. Det är en otroligt stor ära att bli nominerad, fantastiskt.
Tidningen Stockholm City, som du arbetade på när du debuterade, lade ner 2009. Tror du att du hade fortsatt som journalist på heltid om den inte lagt ner?
– Nä, det hade inte gått. Så fort jag hade vunnit tävlingen blev det så mycket föreläsningar, under de två sista åren var det körigt och till slut gick det inte längre. Så nedläggningen av City kom verkligen i rätt tid. Det var sparken jag behövde för att satsa på författarskapet.
Hur har dina föreläsningar ändrats sedan 2007?
– Grundstommen i det jag pratar om är den samma. Jag pratar om samer, samisk identitet eller identitet överhuvudtaget. Men mina föreläsningar förändras alltid i och med att jag är aktuell med nya böcker. Med ”Tio över ett” har jag börjat prata allt mer om Kiruna, det är många funderingar om stadsflytten.
Hur ser ditt arbetssätt ut?
– Det jobbiga är att jag ofta får nya idéer medan jag arbetar med en bok. Skrivandet väcker nya tankar. Jag skriver ner idéer på post-it lappar, det brukar bli ett berg av dem på mitt skrivbord.
– Sedan när karaktärerna har pratat färdigt i mitt huvud skriver jag en synopsis på en eller två sidor. Jag skriver ganska fort, varje gång jag sätter mig ner skriver jag säkert 10 – 20 sidor. Sedan fyller jag på med miljöer, känslor och tankar. Det tar mig kanske sex månader av effektiv skrivtid att färdigställa en bok.
Har du ett kontor?
– Tyvärr bor vi bara i en trea så mitt kontor är ett skrivbord i köket. Det funkar men det hade varit skönt med ett arbetsrum. Men jag sitter alltid hemma. Ett år fick jag stipendium att åka till Grekland i två veckor, det var väldigt skönt att kunna fokusera bara på skrivandet.
Hur mycket arbetar du som frilansjournalist idag?
– Det går i vågor. Jag har fyra fasta medier som jag skriver för. Jag brukar jobba intensivt med journalistjobb vissa månader och sedan meddelar jag dem när jag är i en skrivperiod och inte kan ta jobb. Men kanske hälften av min inkomst är från journalistjobb.
Du är rätt aktiv på Twitter?
– Jag använder nog Facebook mest, men den har jag privat. Tidigare hade jag ett öppet Instagramkonto också men nu har jag bara ett privat där med. Det är mycket mediefolk som följer Twitter så det är bra jobbmässigt.
Följer du några Hollywood-kändisar på sociala medier?
– Nä, det gör jag inte. Jag följer lite andra svenska författare. Människor som är i samma bransch.
Tror du att du kommer återvända till karaktären Agnes?
– Ja, jag hade börjat på en femte bok. Men sedan fick jag ett erbjudande att göra ”SMS Från Soppero” för Sameteatern, och det erbjudandet kunde jag inte tacka nej till. Hon är inte bortglömd och det finns en historia, men vi får se. Nu håller jag på med en annan bok som ska ut 2017 – 2018 och har killar i huvudrollen. Den utspelar sig också i Kirunatrakten.
Din samiska identitet har fått ta stort utrymme i dina böcker. Tror du att du kommer låta ditt tornedalska arv ta mer utrymme i framtiden?
– Ja, i min nya bok finns det med till en viss del. Huvudfokus är fortfarande samer men tornedalingar finns också med. Det är absolut en viktig sida av mig också.
Vad har du för intressen förutom litteratur och skrivande?
– Vi är en extrem fotbollsfamilj. Jag tränade själv fotboll i Kiruna under min uppväxt. Nu i helgen är det fotbollscup igen för vår son och min man är tränare, vilket är jättekul. Man hinner inte så mycket förutom att läsa, jobba och vara på fotboll.
Vad läser du just nu?
– Jag läser ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito. Den är väldigt bra, eftersom jag själv är kriminalreporter är det jättespännande att läsa en bok som faktiskt utgår från en rättegång. Jag läser mycket deckare och tittar mycket kriminalserier på teve. Det är jättekul med den nya serien ”Midnattssol”.
Vad är ditt omdöme om den serien?
– Det var lite jobbigt att se första avsnittet, jag hängde inte med i handlingen för jag var upptagen med att peka ut Kirunabor. Så min man fick säga åt mig att sluta och bara titta. Men jag tyckte den var bra. Det ska bli intressant att se hur de samiska inslagen presenteras. Jag hoppas man gjort sin research ordentligt.
Kommer du själv att skriva någon deckare?
– Jo, jag började med en kriminalhistoria redan för säkert nio år sedan. Den skulle handla om læstadianer. Men av olika skäl har den lagts åt sidan. Men den kommer skrivas någon gång, det är bara inte rätt tid för det just nu.
Har du någon dold talang?
– Jag är väldigt bra på att städa. Det är en av mina favoritsysslor och ett sätt för mig att varva ner. Att städa sådär riktigt ordentligt på tornedalskt vis. Det är något som kommer hemifrån, jag är uppvuxen med doften av klorin. Städning är lugnande för mig, haha.