?Jag har mycket höga krav på mig själv?

Den stora stjärnan i Ersnäsrevyn lyser med sin frånvaro ? varför?  ? Jag har tagit en time out i år. Jag hade under en längre tid en jobbig -arbetssituation och sov väldigt dåligt för att jag tog jobbet med mig hem. Jag är en människa som har mycket höga krav på mig själv i allt jag gör. Det hade börjat redan innan den förra revyn. Det plockar energi och kraft ur en så fruktansvärt mycket så att när man kommit till jobbet på morgonen har man ibland undrat om man inte ska sno och åka hem igen. Det kommer många frågor. Varför mår jag så här? Då börjar man nysta och till slut löser man det. Men man måste vila från -någonting och jag valde revyn ? jag måste ju ha en inkomst.  ? Jag hade problem med yrselanfall när jag blev stressad och tippade omkull bara. Bland annat efter att jag hade skjutit en älg i höstas fick jag ett yrselanfall och var tvungen att lägga mig ner uppe i jakttornet. Det var -stressen som framkallade det. Det skriker i kroppen, sa jag när jag träffade läkaren. Men det var ett tufft beslut att kliva av. Jag hade en annan grej på gång också tillsammans med Håkan Rudehill (Blodpalt), en timmes akt som jag skulle jag göra själv. Jag hade börjat läsa in manus och vi hade hunnit -ganska långt, men jag kände att jag inte klarade av det heller. Visst fastnade det jag läste, men allt annat snurrade i huvudet när jag läste in det.  ? Det är många som spontant sagt att när inte du är med ska inte jag gå och titta, men jag har sagt att det ska ni visst göra. Hur mår du i dag?  ? Bättre och bättre. Jag försöker att motionera och ta det lugnt. Jag har inte tagit några piller. För ett par år sedan hade jag kapat 24 kilo och åkte mycket inlines. Men sen fick jag problem med ett knä och till slut rann det där som ut i sanden. Men nu har jag kapat tio kilo igen. Men det är svårt att ta sig ut ibland när man kommer hem efter jobbet. Det är lätt att hitta ursäkter att inte göra det. Blir du nervös om du kommer av dig på scenen?  ? Nej, det har aldrig varit några -problem. Då improviserar jag. Det tycker jag om att göra. Hur är din scenrelation med -Hilding Lindbäck (som inte -heller är med i år)?  ? Vi har under årens lopp fått ett väldigt stort förtroende för varandra. Det är samma sak med Vanja Lindbäck. Om jag skulle gå från manus två-tre minuter, så är det inga problem. De är väldigt lätta att jobba med. Även Carin Sundén. Lite som Hasse & Tage du och Hilding ? frågor och svar?  ? Jo, fast när jag gjort finnen har han även gett svaren också ... Finnen har ni kört i många år?  ? Hur många år som helst. Det har genom åren internt kanske funnits lite motstånd till den. En gång hörde jag med ett öra när någon i ensemblen sa att ?va? f-n ska den där finnen vara med för? ? och det sårar en fruktansvärt mycket och efter det bestämde jag mig för att den här figuren ska banne mig finnas kvar. Kanske är det så att en del i gruppen blivit less figuren efter alla år. Men publiken är inte less den, publiken vill ha den och då ska dom f-n få den. Men det gäller att vara kreativ och göra om honom hela tiden. Han har varit idrottskonsulent, rocksångare, språkkonsulent, klonad till norrman och i fjol körde han moppe. Det gäller att hitta teman där man inte gör någon illa, men med finnen kan du inte såra någon. Hur varvar du ner efter en -föreställning?  ? Ett absolut måste är att jag får sätta mig ner en halvtimme direkt efter. Jag klarar inte av att börja stressa med -något annat. Att stå på scen är att utsätta kroppen för något riktigt ordentligt. Det är att utelämna sig själv. Det kan vara svårt att somna. Hur kändes det att gå och titta på revyn och också göra ett gästspel?  ? Det var jobbigt att inte få stå på scen ? jag älskar ju det. Jag njuter när jag ser människors reaktioner. Det händer något med mig när jag står där som är svårt att förklara. Men det var härligt att göra ett gästspel och få känna kontakten med publiken. Men jag är väldigt kritisk, inte bara till mig egen insats. Hur började allt och när började du spela teater?  ? Det är något som sitter väldigt djupt i mig, ända från skolåren. Där var jag väldigt nedtryckt och av lärarna fick man höra att man inte var klassens ljus och att man inte skulle bli någonting av en om man inte läste och studerade. Det ligger långt nergrävt i min skalle. Jag har känt mig nedtrampad i alla tider och haft dåligt självförtroende. Det är väl en 20 år sen som Alda Westerberg och Hilding Lindbäck började prata med mig och fick in mig på den här banan. Jag tror att det började någon gång på en surströmmingsfest i Hildings loge; jag började sjunga på finska och så drog jag någon rysk sång. Det var det som väckte det här, tror jag. Nu behöver man inte ha sprit för att ha roligt, men det kom fram då. Jag tänkte i början att vad tusan ska en vanlig skitig, dyngig arbetare som inte kan annat än arbeta ? vad har han här att göra med folkskollärare, direktörer och byråkrater.  ? Men efter som jag satt och lyssnade på dem hörde jag att de inte var eljest än mig. Jag tog ett beslut att det här ska jag prova och jag tyckte att det var himla roligt. Och så att jag lärde mig texterna ? för det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Det innebar att jag började läsa, vilket jag i stort sett aldrig hade gjort tidigare. Jag såg ju att det fastnade i skallen också. Jag är ju egentligen ingen dumskalle, vilket jag trodde att jag var. Sedan när folk började klappa en på axeln och sa att ?vad duktig du är? ? då kom nästa chock.  ? Man blev nästan generad. Det här är inte jag och det kan inte ?drabba? mig och jag kunde inte ta åt mig av -berömmet ? och kan fortfarande knappt det efter 19 år. Det har blivit lite bättre och min status har höjts -oerhört mycket. Det har stått i tidningarna också mycket positivt om en, varje år. Det har varit skitkul! Åter till din skolgång då du -kände dig riktigt nedtryckt ? blev du en slags klassens clown på grund av det?  ? Inte direkt. Man hade väl sina ljuspunkter, men oftast satt man där tyst och var livrädd för att få en fråga. Men ibland kunde vi kanske ha en vikarie och då kunde det skena i väg för då var jag inte hämmad av de där tanterna som var så fruktansvärt elaka. Bara man öppnade käften så var man en dumskalle. Jag har pratat med mina klasskompisar om det där senare, men de kan inte känna igen sig och trodde inte alls att jag hade upplevt det där som ett jätteproblem. Du har gjort mycket mer än Ersnäsrevyn?  ? Jag har varit på Norrbottensteatern i två omgångar. Jag har varit i Bonn på en teaterfestival, Revy-SM, bland annat. Och så åkt ut på lite mindre grejer. Den största höjdaren var på teatern där jag kände att här skulle jag vilja stanna fram till pensionen, men det har ju inte funnits några möjligheter. Vad är du mest nöjd över under alla år?  ? Det var när vi var på Revy-SM i Halmstad 2002 och jag körde min finne. Två kvällar i rad var det otroligt tryck på publiken, cirka 1.000 per kväll, som stampade i golvet med fötterna och gav stående ovationer. Att sedan efter framförandet få beröm och klapp på axeln av Povel Ramel och Bosse Larsson, det kändes riktigt bra. Jag visste inte alls hur finnen skulle tas emot på ?bortaplan?, men det blev ju succé. Skådespelaren Stefan Sauk, som jag känner sedan alla surströmmingspremiärer i Kallax, har sagt att finnen borde sättas upp på Skansen under allsången och att det skulle gå hem hos hela svenska folket. Men jag har sagt aldrig i livet. Det skulle jag aldrig greja. Namn: Lars-Erik Lindvall. Ålder: 53. Bor: På en jordbruksfastighet i Ersnäs. Familj: Sambo Lena -Engstrand och sonen Anton. Yrke: Reparatör på -Duroc Rail, som i -huvudsak utför service av järnvägshjul, gods- och -personvagnar. Aktuell: Ersnäsrevyns stora dragplåster som efter 19 år tagit time 3 förebilder: Carl-Gustaf -Lindstedt.  ? Jag har alltid sett upp till honom. Han s

?Jag har mycket höga krav på mig själv?

Han trodde inte att han dög någonting till. Men för cirka 20 år sedan -lurades han upp på teaterscenen och upptäckte en ny värld ? och en ny --Lars-Erik. En Lasse Lindvall som publiken bara älskade. Men i höstas blev det för -mycket och han tvingades ta en time out.